Past

Det är dagar nu med solen i ögonen.
En annan tid, ett annat liv.
Och trots att morgonen fortfarande är kall vet jag att ljuset ...och hoppet har kommit för att stanna.
Igår åkte solglasögon på och visst är det något speciellt med just de där första soliga morgnarna. Först väntar man på det där första tillfället när man inte behöver ha heljus på när man åker till jobbet. Sedan just "solen i ögonen morgonen".
På vägen hem åkte jag "gamla vägen" hem. Genom skogen, genom de gamla landskapen och förbi mina gamla områden.
Som barn växte jag upp mitt i landsbygden. Jag växte upp längs den där vägen. På bilden till höger om landsvägen; vägen upp där jag en gång bodde.
Och jag stod just där...nere vid landsvägen 1974 och väntade på att skolbussen skulle komma.

Och jag stod där -75, 76 och -77.
Ni ser den lilla snödrivan på fotot bredvid...Just där stod jag och väntade.
Jag bodde i det högra huset och varje eftermiddag när jag blev avsläppt från bussen kom vår hund Dixie springande emot mig just därifrån, genandes över gärdet. Efter kom min lillebror Ronny, också springande, men han lyckades förstås aldrig hålla jämna steg med Dixie.
Igår stannade jag till just där. Gick ut och öppnande dörren till passagerarsätet, satte mig, öppen bildörr, med benen ute, blicken nyfiket cirkulerande i mina barndoms områden.
Sedan blundade jag och jag kunde höra Dixie komma, det där skallet av glädje och Ronny som kom springande efter och ropade mitt namn. Doften av vår, doften av sommar, doften av höst och kärleken mellan två bröder och en trofast hund.
Jag lever nu, men kommer alltid ha min historia så nära inpå.