Rom

Jag satt ute när regnet kom, men det lät jag mig inte skrämmas av. Istället njöt jag av ljudet från ett regn som slog ner mot taket hårt och brutalt. Bara ett regn, inget annat.
Och mina tankar tog mig till 1987 och en regnoväder i Rom. Ett minne som så här många år senare bara var vackert. Så var det nog inte då. Två genomblöta ungdomar som tillslut tog skydd i en tågkupe som rullade söderut. Vi kände oss snuvade på den gamla staden från antiken. Den natten sov vi inget. Allt var fuktigt. Vi var säkra på att vår packning aldrig skulle kunna torka under den här resan. I Brindisi sedan kändes allt lättare och efter färjan till Korfu och bussresa till Pelekas var fadäsen i Rom som bortblåst. Jag tror aldrig att vi pratade mer om Rom sedan.
Nu så här flera år senare och dessutom ett antal Rom-besök också senare, väcks det där minnet åter. Nu som något ljust och kärt.
Det har slutat regna och måsarna har tagit upp sitt irriterande skränande igen. Det finns en längtan till Italien. Det finns det alltid.
Jag öppnar min numera digitala dagbok. Jag börjar med meningen:
Ett sommar-regn kan vara vackert.