Så som jag minns det

När jag var barn var mamma hemma, vi hade ett finrum, en bil och huset var alltid olåst
Att ringa var dyrt. Att ringa ”lokalt” var ok, men ringa ”riks” var riktigt dyrt. Något som ständigt gjorde sig påmint, då de flesta av mina släktingar bodde långt från Dalsland.
I juli månad ”stängde” Sverige och pappa, mamma, min bror och jag åkte på bilsemester i Sverige. Jag lärde mig Närke, Dalarna och Stockholm. Det var där som vi hade släkt. Så mycket mer fick jag aldrig se av vårt avlånga land.

Det var mycket radio hemma och där pratades det om Oljekris, en miljörörelse på frammarsch, men också en urstark vänsterrörelse.

Jag minns Watergate, när USA lämnade Vietnam, den Iranska revolutionen och hur Pinochet tog makten i Chile. Det var sånt man snappade upp från nyhetssändningarna på radion.

Men framförallt minns jag klädmodet.
Det skulle vara mönster. Mycket mönster. Randigt, blommigt, batik och leopard och det gärna i färger som gult, orange, brunt och grönt. Jag var inte klädmedveten, men förstod att detta var något helt unikt.
Av allt det där som hände under mina första 10 år, är nog just det där jag minns allra mest; Färgerna, mönstrerna och all manchester.