Slaget om Salerno

Mitten av juni 2018.
Sista dagen på jobbet. Sista timman. I personalrummmet är det uppsluppen stämning. Jag pratar med några kollegor om Slaget i Salerno som jag nyligen läst på mig om.
Vi befinner oss i Salerno under hösten 1943 och britter och amerikaner planerar att landsätta den 5e armé-styrkan under ledning av generallöjtnant Mark Clark. Man skall landsätta trupper för att sedan kunna säkra vägen till Neapel. Operation Avalanche.
Man kommer från Sicilien och Tripoli. Det är i början av september, dagen D.
Tyskarna är dock beredda och fältmarsalk Albert Kesselring har inkallat förstärkningar i form av tungt artilleri och vattnet är stark minerat för att stoppa de allierades armada.

Landstigningen börjar lugnt och invaggar de allierade i någon form av trygghet. Sedan brakar helvetet lös. Tyskarna sätter in allt de har. Trots det lyckas inte tyskarna stå emot de allierades granatkastartrupper, som lyckas slå ut det mesta av tyskarnas försvar. Mot kvällen drar sig tyskarna tillbaka.
Luftwaffe bombar fartygen. Striden böljar fram och tillbaka och efter ett par dagar har general Heinrich Von Vietinghoff fått fram tre divisioner med över 600 stridsvagnar vars enda uppgift är att köra ut 5e armén rätt ut i havet. Insatsen är under de första två dygnen lyckade och när de tyska förstärkningarna lyckas storma stranden väntar där jagaren USS Mayo och kryssaren USS Brooklyn som med stor precision slår ut så gott som allt tyskarna har. Dagen därpå drar sig tyskarna bort för gott.
Slutet av Juni 2018.
Jag står och tittar ut precis där detta slag en gång utspelade sig. Jag står där länge och väl. Tar in, läser av området, funderar och känner historiens vingslag omsluta mig.