Stranglehold

En helg i tävlingsarenan står för dörren. Jag har en plan. 13 FJKare som skall fightas. Jag slåss inte själv längre, men jag får vara med på ett hörn ändå.
Just nu väger de in. Jag avvaktar resultatet från den. Tills dess fortsätter jag mitt sökande efter världens bästa gitarrriff/Gitarrsolo.

Zeppelins "Heartbreaker" ljuder ut ur högtalarna. Jag höjer, men byter till Ted Nugents "Stranglehold" efter en stund. Det där är bra!
Sedan ett konfettiregn av Van Halens "Hot for teacher", ZZ top och "Sharp dressed man", "Joy and love" med Stevie ray vaughan och "Little wing" och Hendrix. Det finns att ta av...

Sedan de där som inte finns med oss längre. 2016 har bannemig varit ett riktigt eländigt år för musiken. Känns fortfarande konstigt att Prince inte lever längre. Som tur är gör hans musik det. För mig är han det största musikaliska geni som slog igenom på 80-talet. En sån där stilbildare och förnyare som Presley, Beatles, Bowie var för -50, -60 och -70 talet. För mig dessutom en av de absolut bästa gitarrister som funnits. Som när Clapton fick frågan om hur det kändes att vara världens bästa gitarrist;

"Fråga Prince"

Och i skuggan av Prince försvinner även Lonnie Mack...
- Jo det känns som ett ruttet år det här.

Har lyssnat mycket på just Lonnie Mack det senaste. Döper t om ett blogginlägg för inte så länges sedan med en Mack-låt.

Spelar stranglehold igen. Nu lite högre, lite mer adrenalin, lite mindre luft...
Måtte Ted Nugent leva ett tag till!