Sömnen, drömmen, Fröding
Jag blev tvungen att lägga mig efter att jag kom hem från jobbet tidigare idag. Konstigt det där att man kan bli utmattad utan att egentligen ha utfört något direkt ansträngande. Kanske är det den mentala tröttheten som slår till när man minst anar det. Hur som helst, jag sov i tre timmar.
Non stop!
Väcktes abrupt.
Konstigt hur djupt man kan somna ibland.
Och jag drömde om Gustaf Fröding och jag drömde om Guitarr och dragharmonika. Kanske för att helgen som gick handlade en del om Fröding? Statyvandring i Karlstad och hans poesi som lästes för allmänheten. Någonstans har det etsat sig fast i mitt undermedvetna. Hursomhelst så anser jag mig kunna min Fröding. En knepig människa på flera sätt, men också fascinerande.
Hur fick han för sig att vilja kalla diktsamlingen Mixtum pictum? Kanske speglade hans egna syn på sina verk – en blandning av högt och lågt, av glädje och sorg.
Hur gick den där konversationen till när Albert Bonnier förklarade att namnet skulle bli Guitarr och dragharmonika?
Fröding har alltid varit en gåta för mig. Hans dikter, fulla av både enkelhet och komplexitet, speglar verkligen en människa som såg världen på ett unikt sätt.
Jag lägger ifrån mig den där diktsamlingen som blev både en hejdundrande debut och upphov till funderingar och ägnar en stund åt mina egna. Detta i total tystnad. Plötsligt inser jag att ibland är det just de tysta stunderna, de oplanerade pauserna, som ger oss utrymme att reflektera över det som verkligen fascinerar oss. För mig, denna kväll, blev det Gustaf Fröding och mysteriet kring hans diktsamlingar.
Jag undrar hur Fröding själv skulle ha reagerat på min dröm? Kanske skulle han ha lett åt ironin i att vara föremål för en dröm som kändes lika fragmentarisk och mångfacetterad som hans egna verk. Och kanske skulle han ha uppskattat den tid jag ägnade åt att fundera på hans liv och verk, även om det var mitt i en alldeles för kort kväll.
Non stop!
Väcktes abrupt.
Konstigt hur djupt man kan somna ibland.
Och jag drömde om Gustaf Fröding och jag drömde om Guitarr och dragharmonika. Kanske för att helgen som gick handlade en del om Fröding? Statyvandring i Karlstad och hans poesi som lästes för allmänheten. Någonstans har det etsat sig fast i mitt undermedvetna. Hursomhelst så anser jag mig kunna min Fröding. En knepig människa på flera sätt, men också fascinerande.
Hur fick han för sig att vilja kalla diktsamlingen Mixtum pictum? Kanske speglade hans egna syn på sina verk – en blandning av högt och lågt, av glädje och sorg.
Hur gick den där konversationen till när Albert Bonnier förklarade att namnet skulle bli Guitarr och dragharmonika?
Fröding har alltid varit en gåta för mig. Hans dikter, fulla av både enkelhet och komplexitet, speglar verkligen en människa som såg världen på ett unikt sätt.
Jag lägger ifrån mig den där diktsamlingen som blev både en hejdundrande debut och upphov till funderingar och ägnar en stund åt mina egna. Detta i total tystnad. Plötsligt inser jag att ibland är det just de tysta stunderna, de oplanerade pauserna, som ger oss utrymme att reflektera över det som verkligen fascinerar oss. För mig, denna kväll, blev det Gustaf Fröding och mysteriet kring hans diktsamlingar.
Jag undrar hur Fröding själv skulle ha reagerat på min dröm? Kanske skulle han ha lett åt ironin i att vara föremål för en dröm som kändes lika fragmentarisk och mångfacetterad som hans egna verk. Och kanske skulle han ha uppskattat den tid jag ägnade åt att fundera på hans liv och verk, även om det var mitt i en alldeles för kort kväll.