The truth is suspect

Jag tänker på möjliga möten.
Nya vägar och fantasier om de omöjliga.
Och för en stund sedan lyssnade jag på en konversation mellan två kvinnor med samma intresse, ett gemensamt öde som förevigt skulle föra dem samman, oavsett vad de tyckte och ansåg om det.
Den ena kvinnan sa (med anledning av en kärleksaffär)

” Det ironiska är att han såg och föll för det dumdristiska inom mig, mitt desperata sökande efter frihet, för det var det som han så desperat ville ha.”

Och jag tar in det där och sätter det i sin kontext och flera veckors väntan och funderingar över en möjlig upplösning går sakta i mål.

Tesen tycks vara att vi bara kan kontrollera våra val, vi kan inte rädda varandra, vi kan bara rädda oss själva.
Jag uppriktigt fascineras över den där historien som byggs upp och jag dras på sätt och vis med i en baklängesloop i destruktivitet och hopplösa, invecklade historier.
Och långt efter att klockan slagit midnatt, skriver jag ner alltihop i en bok med bleka sidor.
I den här historien finns inga hjältar, bara jag, du, vi.