This town is killing me
Jag lyssnar på Caitlin Smith och låten This Town Is Killing Me.
Den har blivit en riktig favorit.
Den handlar om hur man kan försaka det som är viktigt i livet, genom att man ägnar sig åt massa andra saker. Fel saker.
Något som jag själv ägnat mycket tid till.
Jag är en engagerad människa och tror på att ge allt man har om man ger sig in i något. Det har jag alltid gjort, men det har inte alltid visat sig att det varit rätt.
"I pour my heart out
Three minutes at a time on a J-45 and no one's listening
Too busy drinking on the company tab
I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn
Cause if it don't sound like the radio, pass
Nashville you win
You're steel guitars and broken hearts have done me in
I gave you my soul
Cause I wanted it so bad and now I just wanna go home
This town is killing me
This town is killing me"
Caitlin sjunger så distinkt och naket.
Jag behöver lära mig att säga nej oftare. Jag måste bli mer noggrann i mitt val av saker att inte göra.
Det mesta går på rutin.
Rutiner är uppbyggda av mönster. Mönster som jag skapade i det förflutna. Det jag nu skall bryta.
Det är måndag. En sista ansträngning. En vecka fylld av måsten. Men också en vecka fylld av möjligheter.
Och det är jag som skall ta till vara på dem. Det känns bra.