Tid att vila, tid att reflektera, tid att ta nya tag

När träningsäsongen tar slut gör den det abrupt.
Allt är så intensivt, veckorna så fulltecknade med dessa föreningsaktiviter, men så en dag tar allt slut.

Det är söndag kväll. Teven är på ganska högt.
En av de där få stunderna i denna tid med möjlighet för vila och lugn.
Jag ägnar den med att tänka på det goda i livet. Som att få träna, coacha och motivera barn varje lördag morgon. Att hänga på klubben under veckorna och ibland få åka i väg på en och annan tävling. Att få umgås med alla de där människorna som jag tycker om så mycket.
Att vara delaktig, få vara en del av glädje och skratt, men också ibland smärta och gråt.

Den här veckan har det varit det sista av allt
och i går; juligt terminsavslut och klubbmästerskap.
Alltid lika vemodigt, men också glädjefullt och en skön känsla. För jag får ju även vara med nästa år.

Min far, mina bröder, våra barn. Alla har vi utfört våra strider på den där mattan. Det är något speciellt att få uppleva och göra det här med sin familj.

På bilden ovan, jag tillsammans med min brorson som precis graderat sig till grönt bälte.
Det finns en ömsesidig stolthet över just den där graderingen.

Och

Det finns en stolthet hos mig att få vara med på just den där bilden.