Tillförsikt

Jag vaknade av fågelkvitter denna morgon och efter mitt kaffe, följt av en promenad till en kanin som jag i dessa dagar tittar till, bestämde jag mig för att det nog är dags att raka sig ändå. Trots att det är grått och trist ute och några grader minus.
Jag tror på vikten av att bryta mönster, även om jag vet att just det kan jag ha svårt för.

Så i februari månad rakar jag mig...minst två månader för tidigt. Längtan till april är oändlig.

Jag tittar till min paj i ugnen och jag sätter på en kanna med kaffe till. Utanför mitt köksfönster är allt balsamerat trist, men någonstans där finns ändå det där som jag älskar med den här orten, samhället, det där som får mig att stanna kvar.
Jag har ändå svårt att sätta fingret på vad det kan vara. Idag har jag i och för sig svårt att "sätta fingret" på det mesta. Kanske beror det på att jag fortfarande känner mig beroende av alvedon. Att jag vaknar med halsont och huvudvärk igen, efter det att jag nu trodde att jag var så gott som frisk. Det är i sanning en trist tid.

Men

Jag har rakat mig och jag har hört den första fågeln sjunga. Tecken goda som något att en ny tid snart är här. Det handlar om att ha tålamod och tillförsikt. Motsatsen innebär undergång.