Trots allt
Jag ser kvällens träningspass från klubbens kafédel. Det är en ovan sysselsättning. För även om jag egentligen inte kan påstå att jag direkt tränat den här hösten, så har jag iallafall stått på judo mattan.
Nu är det vila som gäller. Så länge som jag inte kan stödja riktigt på mitt högra ben.
Den här veckan har vi familjevecka på klubben. I samband med det har vi insamling till förmån för rosa bandet. Det tycker jag är bra. Och trots att jag inte kan träna, så hålls humöret så här bredvid: ändå uppe. Av vetskapen att tillhöra en sån här fin förening.