Under björken vid det röda huset.
Jag sitter under den gamla hängbjörken i trädgården till mina föräldrars hus. Grenarna skuggar mig mot solens strålar och löven viskar i vinden, som om de bär på gamla minnen från förr. Medan jag sitter där i skuggan under björken, kan jag inte låta bli att titta på det röda huset som ligger framför mig. Detta hus, mitt barndomshem, som har sett mig växa upp, är inte bara ett hus. Det är min historia, min barndom, min tonårstid. Det är här jag har levt en stor del av mitt liv.
Min pappa byggde huset vi bor i och vi flyttade in 1978. När jag ser på det, kommer minnen från den tiden rusande tillbaka till mig. Minnet av hur det var att för första gången flytta till tätorten efter att ha bott på en enslig plats vid skogen, fältet och sjön.
Livet på landet var lugnt och stilla. Vi hade 3 kilometer till närmaste hus med barn. Min bror Ronny var den enda andra personen i min ålder att leka med. Men när vi flyttade till tätorten förändrades allt. Vi flyttade in i en hel gata fylld med nybyggda hus, alla bebodda av barn. Det var som att stiga in i en helt ny värld.
Ett år efter att vi flyttade in föddes Sigge, den yngsta av oss bröder. Till skillnad från Ronny och jag växte Sigge upp i en omgivning full av andra barn. Han behövde aldrig uppfinna låtsaskompisar eftersom det alltid fanns någon att leka med.
När jag sitter här i skuggan under björken och tänker tillbaka på dessa tider, kan jag inte låta bli att fundera på hur olika uppväxtmiljöer påverkar oss. Hur påverkade flytten till tätorten mig och Ronny? Hur skulle vi ha utvecklats om vi hade stannat där ute i ingenmansland?
Att reflektera över dessa frågor är inte bara en nostalgiövning, utan också ett sätt att förstå mig själv och mina barn bättre. Att förstå varför vi är de människor vi är idag och hur mitt förflutna, representerat av det här röda huset, format mig.
Min pappa byggde huset vi bor i och vi flyttade in 1978. När jag ser på det, kommer minnen från den tiden rusande tillbaka till mig. Minnet av hur det var att för första gången flytta till tätorten efter att ha bott på en enslig plats vid skogen, fältet och sjön.
Livet på landet var lugnt och stilla. Vi hade 3 kilometer till närmaste hus med barn. Min bror Ronny var den enda andra personen i min ålder att leka med. Men när vi flyttade till tätorten förändrades allt. Vi flyttade in i en hel gata fylld med nybyggda hus, alla bebodda av barn. Det var som att stiga in i en helt ny värld.
Ett år efter att vi flyttade in föddes Sigge, den yngsta av oss bröder. Till skillnad från Ronny och jag växte Sigge upp i en omgivning full av andra barn. Han behövde aldrig uppfinna låtsaskompisar eftersom det alltid fanns någon att leka med.
När jag sitter här i skuggan under björken och tänker tillbaka på dessa tider, kan jag inte låta bli att fundera på hur olika uppväxtmiljöer påverkar oss. Hur påverkade flytten till tätorten mig och Ronny? Hur skulle vi ha utvecklats om vi hade stannat där ute i ingenmansland?
Att reflektera över dessa frågor är inte bara en nostalgiövning, utan också ett sätt att förstå mig själv och mina barn bättre. Att förstå varför vi är de människor vi är idag och hur mitt förflutna, representerat av det här röda huset, format mig.