Vila och förnyelse
Jag behövde vila.
Jag har sovit i timmar. Ibland behöver man verkligen vila, vila på riktigt, sova djupt och ostört.
Sömn är en bristvara i mitt liv. Ju äldre jag blir, desto svårare blir det att faktiskt få tillräckligt med sömn. Det är som om jag alltid har något annat att göra, något viktigare än att bara ligga ned och vila.
Men idag valde jag att ge mig själv den gåvan. Jag tog en längre promenad i den stilla vårkvällen sedan. Luften var frisk och behaglig, inte för kall och inte för varm. Jag njöt av varje steg jag tog, varje andetag jag fyllde mina lungor med. Det var som om jag förlorade mig själv i ögonblicket, i dess tysta närvaro.
Under promenaden konstaterade jag att mitt knä höll. Båda mina knän börjar kännas bättre nu. Jag kände ingen smärta eller obehag, bara en känsla av lätthet och styrka. Det är en lättnad att veta att jag kan fortsätta träna och utmana mig själv på judomattan. Jag behöver dock träna upp min balans och få ännu mer stadga för att våga ta ännu större steg framåt. Det är så det är. Ständigt denna rehabilitering.
Min vänsterhand är sargad, fingrarna är stukade. Det är resultatet av gårdagens träning, men jag gillar det hur konstigt det än låter.
Det är som en påminnelse om att jag lever. Smärtan är ett tecken på att jag vågar ge allt, att jag vågar kämpa och utmana mina gränser. Det är genom dessa motgångar och hinder som jag växer och utvecklas som människa.
Nu sitter jag här vid mitt skrivbord och kollar över ett av mina pågående manuskript. Det är i redigeringsstadiet nu, den mest påfrestande delen av hela processen. När jag är klar med det, är jag klar med hela historien. Då blir det en bok.
Men,
Jag har lämnat manuset, jag har lämnat storyn, jag har lämnat karaktärerna som jag har levt och andats med under en intensiv tid.
Idag fick jag tillbaka redigeringarna och förslagen från förlaget för att det skall bli ännu bättre.
Jag tar mig an uppgiften under en timme för att gå igenom dem noggrant. Tempot är högt, men min entusiasm är måttlig. Men jag vet att det kommer att bli bra i slutändan. Det handlar bara om att fokusera och arbeta vidare.
Bredvid mig på skrivbordet ligger det nya, eller snarare det pågående projektet. Jag sneglar på det, lockad av dess potential och nya äventyr. Men jag vet att jag måste ha tålamod och ge mitt fulla fokus åt det som nu måste bli klart. Det är först när jag sätter punkt och avslutar en historia som jag kan börja på nästa kapitel. Precis så som det är i livet i stort.
Jag har sovit i timmar. Ibland behöver man verkligen vila, vila på riktigt, sova djupt och ostört.
Sömn är en bristvara i mitt liv. Ju äldre jag blir, desto svårare blir det att faktiskt få tillräckligt med sömn. Det är som om jag alltid har något annat att göra, något viktigare än att bara ligga ned och vila.
Men idag valde jag att ge mig själv den gåvan. Jag tog en längre promenad i den stilla vårkvällen sedan. Luften var frisk och behaglig, inte för kall och inte för varm. Jag njöt av varje steg jag tog, varje andetag jag fyllde mina lungor med. Det var som om jag förlorade mig själv i ögonblicket, i dess tysta närvaro.
Under promenaden konstaterade jag att mitt knä höll. Båda mina knän börjar kännas bättre nu. Jag kände ingen smärta eller obehag, bara en känsla av lätthet och styrka. Det är en lättnad att veta att jag kan fortsätta träna och utmana mig själv på judomattan. Jag behöver dock träna upp min balans och få ännu mer stadga för att våga ta ännu större steg framåt. Det är så det är. Ständigt denna rehabilitering.
Min vänsterhand är sargad, fingrarna är stukade. Det är resultatet av gårdagens träning, men jag gillar det hur konstigt det än låter.
Det är som en påminnelse om att jag lever. Smärtan är ett tecken på att jag vågar ge allt, att jag vågar kämpa och utmana mina gränser. Det är genom dessa motgångar och hinder som jag växer och utvecklas som människa.
Nu sitter jag här vid mitt skrivbord och kollar över ett av mina pågående manuskript. Det är i redigeringsstadiet nu, den mest påfrestande delen av hela processen. När jag är klar med det, är jag klar med hela historien. Då blir det en bok.
Men,
Jag har lämnat manuset, jag har lämnat storyn, jag har lämnat karaktärerna som jag har levt och andats med under en intensiv tid.
Idag fick jag tillbaka redigeringarna och förslagen från förlaget för att det skall bli ännu bättre.
Jag tar mig an uppgiften under en timme för att gå igenom dem noggrant. Tempot är högt, men min entusiasm är måttlig. Men jag vet att det kommer att bli bra i slutändan. Det handlar bara om att fokusera och arbeta vidare.
Bredvid mig på skrivbordet ligger det nya, eller snarare det pågående projektet. Jag sneglar på det, lockad av dess potential och nya äventyr. Men jag vet att jag måste ha tålamod och ge mitt fulla fokus åt det som nu måste bli klart. Det är först när jag sätter punkt och avslutar en historia som jag kan börja på nästa kapitel. Precis så som det är i livet i stort.