Åtta månader sedan Ryssland invaderade Ukraina. Jag minns den dagen som igår. Hur vi på nyhetssändningarna på hotellrummet i New York såg det hända. Den där New York resan kommer alltid vara förknippad med den där händelsen.

Det var svart när jag gick till bilen i morse. Det är så som det skall vara nu och även om löven fortfarande håller sin färg är det en tidsfråga innan löven bildar en brunsvart sörja och förfular hela landskapet.
Det är nu som vårt tålamod prövas. Det är nu som det är så viktigt att hålla leendet vid liv.

Jag gillar måndagar. Jag gillar det oskuldsfulla, det orörda som en måndag bär med sig. Ett helt tomt blad att fylla på.
När jag vaknade halv fyra i morse kände jag mig pigg och stark.
Kunde inte somna om. Gick upp och gjorde mig iordning.
Kanske håller allting på att vända nu trots allt?
Jag bär med mig den där optimismen in i den nya arbetsveckan. Det gäller att smida medan järnet är varmt.

Jag har blivit äldre. Alltså lever jag. Livet är ingen lek, men både spännande och oförutsägbart på ett bra sätt.
Oktober skall snart rundas av och jag söker position i ledet inför det stora upploppet.

November väntar.
Är alldeles intill, bara lite runt hörnet.
Och bortsett från att jag fyller år i november, så har jag inget för den månaden. Alltid grå, alltid för lång. Och märk väl: för lång trots att tiden numera rusar förbi. För lång trots bara de där 30 dagarna...
Idag bekantar jag mig med vintertid. Då är det verkligen definitivt. Hör själv...
Sommartid - vintertid
Gräset är fortfarande grönt. Det märkte jag på promenaden förut. Annars har många av de löv som fortfarande sitter på träden blivit bruna och svarta.
Misstänker att allt regn fortfarande håller gräset levande.
Och i morgon bitti kan det bjudas på halka minsann.
Allt förändras.

Ingen sol som gick upp över mitt Färgelanda, men jag är uppe. 
Vi är på väg in i november,
jag är på väg härifrån.
Några få rader innan avfärd.
Några få rader för hopp och lycka. Det är ändå en vacker morgon trots att regnet hänger i luften och jag kan inte vänta på hur fin denna dag skall bli.
För  det är förväntningar i luften.

Höstens tid. Den har satt sig och visat upp vad som nu gäller. När jag var ute på promenad var det mulet och grått, men skönt i luften. När vi kom in så sprack det upp och solen sken utmanande in genom fönstren och uppmanade mig att gå ut igen. Sedan kom regnet...

Elbolagens kundtjänst får krishjälp för att klara trycket. Vi pratar arbetsmiljö i fritt fall. Så fruktansvärt att det nu får vara huvudnyhet på morgonens sändningar. Det ena ger det andra...

I Italien spås valdeltagandet bli det sämsta sedan andra världskriget. Detta samtidigt som Italiens bröder marscherar in med välpolerade kängor och en tydlig agenda som minner Italienarna om fornstora dagar då Italien aspirerade på att vara världsherrar.

Det gick inte så bra då....

I Ryssland finns det de män som inte vill kallas in i kriget mot Ukraina och så får det inte ju inte vara. Flera olika mediebevakare säger nu att Ryssland stänger sina gränser för sitt egna folk (igen).

Det där är något som jag får fundera och reflektera lite extra över innan jag fortsätter att skriva denna text. Tänk att det fortfarande ses som det bästa alternativet att gå hårt mot hårt mot de egna medborgarna om man som Ryssland och Iran möter på kritiska röster i det egna ledet...

Sedan tänker jag på de som jag känner som faktiskt förvarar Putin och Rysslands krig. Tyvärr är det ganska många som gör det i vårt land av olika anledningar. Är det jag som är onormal och de som är det normala? Ibland kanske det inte funkar att självrannsaka sig ändå...

 Sammanfattningsvis kan jag konstatera att vi gått in i den här hösten i stor ovisshet, en del vånda, osäkerhet och förtvivlan. Men höstens färger är konstanta och vädret och dess skiftningar.

Allt förändras inte.