Att resa är att ta för sig av livet. Att vara på väg gör det underbart skönt att komma hem. En god resenär vet inte vart han är på väg, en fulländad resenär vet inte varifrån han kommer.
Till fulländning har jag ännu en bit kvar. 

Jag har tid nu.
Tid till att reflektera över alla de där möjligheterna som jag fått kring livets väg.Livets oväntade erbjudanden som man aldrig kan förutspå när de kommer, dock att de gör det förr eller senare.

Jag har varit bra på att säga JA. Bra på att ta chanser. Kastat mig in i ovissheten bara därför att jag aldrig någonsin vill ångra något när det är dags att summera.
Det har varit framgångsrikt för mig, även om det säkert gett mig en del smällar på vägen.

Idag är det egentligen inte annorlunda, men i min trygghetsbubbla behöver jag numera bli bättre på att INTE använda mig av "säkerhetslås och linor".
Att faktiskt i min ålder tillåta mig att inte svara direkt på vissa egna frågor som att;
Kan man verkligen göra så? Vad kommer det få för konsekvenser? Har jag råd med det? Borde jag göra på något annat sätt? Frågorna kan vara många och handla om vitt skilda saker. Dock vet jag numera att vissa frågor skall man svara på först efteråt

Jag och mitt resesällskap. 
Nu skriver vi nya berättelser. 
Tidig morgon och hela dagen ligger framför oss. Europa, världen. 

Kanske är New York vackrast om hösten, när parkerna fylls av färger?
Men jag var där senaste gången i februari och den där staden är vacker även i vinterskrud.
Om två veckor förväntas jag efter frukost, börja mina dagar med en promenad genom Central park.
Jag känner en viss längtan.
För den där stan gör mig aldrig besviken.

Waverly pl, Greenwich Village.
Området mellan Bank Street till Broadway. Från Waverly tills att den ändrar riktning ungefär vid mittpunkten vid Christopher Street.
Denna morgon tänker jag just på hur mycket jag i denna stund skulle vilja vara just där. Att få ta en morgonpromenad med start Washington Square och sedan vidare upp mot Chelsea.
New York har alltid något för mig som lockar.

En mycket intensiv, men spännande och rolig vecka närmar sig sitt slut. 
På bilden jag och Anette framför Rialtobron. 
Nu sitter jag bakåtlutat i fåtöljen hemma, njuter av en långfrukost (ett par timmar), Nyhetsmorgon på teven, svart kaffe och tankar som tar mig tillbaka till härliga dagar i staden som har kallats "den mest rofyllda", La Serenissima.
Det är söndag och strax hög tid att titta framåt.
Men...
först njuter jag lite till av minnen från dagarna som flytt. 

Venedig är som ett sagoland. 
Jag tror inte att vi varit i någon stad som :är lika fascinerande och vacker som Venedig. 
nte en enda bil, inga avgaser, inga vespor, eller ens cyklar....Jag funderade ett stund på det här med cyklar, men Anette fick mig strax att inse att det skulle vara omöjligt att ta sig fram på cykel bland de smala gränderna, upp för trappor, bland alla människor och över broar. 

Det är natt och jag försöker mig på en sammanfattning. 
En sammanfattning av ännu en sagolik dag, där varje gatuslut blir början på en ny upplevelse, något nytt spännande.
Efter varje ny bro väntar ett nytt äventyr. 
En lugnare, mer fridfull och mer romantisk stad finns inte.

Innan allt startar.
Innan jakten, innan sökandet efter äventyren så börjar allt i San Salvador kyrkan, belägen i Campo San Salvador , i San Marco- distriktet , inte långt från Rialtobron.
Tid för eftertanke och minnas de som inte finnas med längre och de som man håller av.

Regnet kom med full kraft i går kväll och fortsatte genom natten. In genom fönstren till sovrummet kom de venetianska myggorna inflygandes som drönare som fullföljde sina nattliga attacker i fientligt land.
Denna morgon är min kropp full av dessa bett och rodnader som dessa små bestialiska varelser orsakat.

Idag skall vi fortsätta att följa i Casanovas fotspår. Denna enastående man och äventyrare som hann med att göra så mycket i sitt liv.
En doktorsavhandling på Venedigs universitet,
läsa till präst,
Officer för republiken Venedig,
desertör,
rymmare från Dogepalatsets blykammare,
Bästa polare med Katarina den stora, Voltaire och Rousseau,
uppfinnare,
musiker,
Skapare av det statliga lotteriet i Frankrike,
skriva "Don Giovanni"-operan tillsammans med Mozart, skriva 42 romaner
och vara en inflytelserik matematiker.
Istället är han idag berömd över hela världen för sitt beryktade kvinnotjusande…
Att tänka på - Det är inte alltid dina gärningar för eftervärlden som du kommer minnas för.

Nu ger vi oss ut i denna härliga inspirerande värld igen som kallas Venedig.

Förmiddagen tillbringar vi i de judiska kvarteren.
En upplevelse utöver det vanliga.
Världens första getto enligt historikerna.
Det skapades för mer än 500 år sedan.
Om detta finns det mycket att skriva om, men det får bli i ett annat inlägg.
För nu är det dags för Happy hour.

Att som svensk och medelålders, tror jag inte att det går att låta bli att inte tänka på Ulf Lundells låt Rialto, när man är i Venedig.

”Möt mej på Rialto
I ett ljummet regn
På hotel Danieli
Har dom bäddat en säng”

På vilda nittiotalet drömde jag om Rialto, att få vara romantisk och stå på den där bron i ett ljummet regn, men hur mycket jag än önskade att få checka in på Hotel Danieli, så skulle det bara få stanna vid en dröm.
Idag är det annorlunda. Väldigt mycket är annorlunda tack och lov.
Så 2022 checkar jag in på Hotel Danieli och till helgen checkar jag ut.

Morgon i Venedig. Jag väntar på att frukosten skall öppna.
Jag tänker på gårdagen som gav så mycket intryck.
Så många gånger som vi har varit i Italien, men aldrig Venedig.
Det var sannerligen på tiden.
Venedig är ett helt fantastiskt resemål och de fördomar som jag hade försvann snabbt. Att vandra runt här är som att befinna sig i en saga, eller i en film. Varje liten gata tar dig till ett nytt torg. Jag har nog aldrig varit i en stad med just så många torg förut.
Och så broarna förstås och kanalerna...
Så mycket att se, så mycket historia, så mycket att upptäcka.. 
Jag som gillar mat blir heller inte besviken. Gårdagskvällens Risotto på restaurang Convivio var fantastisk god och det nästa utav allt är att man kan sitta ute och äta i den ljumma kvällen. 

Ibland blir jag förvånad över hur mycket man faktiskt klarar av att göra på en dag.
Som så ofta innan den totala deadlinen hade jag massor av saker som jag behövde få gjort idag. Som att t ex ansöka om resegaranti-ersättning för nästa sommars inställda resa. Nu är det fixat (plus mängder av andra saker). 
Resten av kvällen skall jag nu smida planer om ny sommar-resa och spännande äventyr.

Här och nu avslutas Italienska veckan. Mitt försök att föra in lite ljus i höstmörkret.
Jag hade hoppats att också få skriva om Brindisi, om Bari och Positano.
Om mitt älskade Minori, Palermo eller Neapel. Men det får bli någon annan gång, ett annat inlägg, kanske i en annan tid.
Så jag avslutar med Pisa. En av Italiens tre äldsta städer. En gång i tiden jämbördig handelsplats och maktcentra med Genua och Venedig. Idag porten ut i vackra Toscana som jag aldrig blir mätt på.
En gång Toscana - alltid Toscana. Italienska veckan är nu avslutad.

Milano är en sån där stad som jag gärna återkommer till. Den moderna staden med den gamla arkitekturen. I min "Milano-gömma" hittar jag de här bilderna som verkligen får mig att inse att tiden flyr. Anette ser så ung ut i sin permanent och jag...ja..tiden flyr.

Vi går gärna på La Scala när vi är här och den mäktiga Duomo di Milano kommer man inte undan som är centralt placerad mitt på Piazza Duomo. Kristenhetens tredje största kyrka...
Vi har tillbringat timmar i gallerian Vittorio Emanuele II som är en sevärdhet i sig med dess pampiga arkitektur.
Slottet; Palazzo Reale förstås och Cenacolo Vinciano, det gamla klostret där Leonardo Da Vinci på en av dess väggar målade sitt berömda verk; Nattvarden.
Men framförallt älskar jag den uppsjö av restauranger och caféer Milano har att erbjuda.
Det luktar pizza, kaffe och pasta i varje hörn.
Och varje stopp är en smakupplevelse.
Milano tillhör absolut en av mina absoluta favoriter.

Söndag och italienska veckan skall avslutas. 
En vecka då jag ägnat tid åt att minnas tillbaka på resor till Italien, tittat på bilder och försökt att återge berättelser därifrån.
Kanske för att jag känner längtan…
kanske för att ha något att drömma sig bort till, när den svenska hösten känns som svårast…
Jag inser att jag inte kommer kunna skriva om alla platser, men jag har känt dem, tittat på gamla kort och tänkt tillbaka.
Jag sitter med bilder från Milano i min hand. Det blir Milano som står på tur och hela italienska veckan får avslutas med.

Det är oroliga tider. Det är en inre beredskap för det värsta. Jag motar ångest med att tänka på annat. Titta på gamla bilder och minnas tillbaka. 

Jag har den här bilden med mig som blickar ut över Salernobukten. I en annan tid och kanske i ett annat liv skulle jag kunna tänka mig att bo här. I alla fall för ett tag. Att leva och verka i Salerno känns tilltalande. Det känns som jag.

Vi kom till Salerno för att vila upp oss efter en lång vinter och vår. De senaste veckorna hade varit kämpiga. Vi gick längs strandpromenaden och insöp hela den där sköna medelhavskänslan som jag i just den där stunden då njöt av.  Det kändes så bra. 

Jag minns hur jag innan vi åkte dit hade förkovrat mig i Salernos historia. Jag fastnade vid Slaget i Salerno. Antagligen är det det jag tänker på när jag jag står där och tittar ut över havet. Salerno under hösten 1943 och britter och amerikaner planerar att landsätta den 5e armé-styrkan under ledning av generallöjtnant Mark Clark. Man skall landsätta trupper för att sedan kunna säkra vägen till Neapel. Operation Avalanche. Man kommer från Sicilien och Tripoli. Det är i början av september, dagen D. Tyskarna är dock beredda och  har inkallat förstärkningar i form av tungt artilleri och vattnet är stark minerat för att stoppa de allierades armada. Landstigningen börjar lugnt och invaggar de allierade i någon form av trygghet. Sedan brakar helvetet lös. Tyskarna sätter in allt de har. Trots det lyckas inte tyskarna stå emot de allierades granatkastartrupper, som lyckas slå ut det mesta av tyskarnas försvar. Mot kvällen drar sig tyskarna tillbaka. Luftwaffe bombar fartygen. Striden böljar fram och tillbaka och efter ett par dagar har general Heinrich Von Vietinghoff fått fram tre divisioner med över 600 stridsvagnar vars enda uppgift är att köra ut 5e armén rätt ut i havet. Insatsen är under de första två dygnen lyckade och när de tyska förstärkningarna lyckas storma stranden väntar där jagaren USS Mayo och kryssaren USS Brooklyn som med stor precision slår ut så gott som allt tyskarna har. Dagen därpå drar sig tyskarna bort för gott.

Det är i slutet av oktober 2022.
Jag sitter och kollar på den där bilden på mig och Salerno. Hur jag står och tittar ut precis där detta slag en gång utspelade sig. Jag minns att jag stod där länge och väl. Tog in, läste av området, funderade och kände historiens vingslag omsluta mig. Det är det där som jag älskar med att resa. Att resan är det enda som du köper som faktiskt gör dig rikare.

När jag kom hem idag möttes jag av en väldoftande och så fantastisk god risotto och inget kunde väl passa bättre just nu så här i Italienska veckan.

Kvällen har sedan ägnats åt att skriva, vila och leta efter bilder från Italien. Precis i den ordningen. Med andra ord en mycket vilsam eftermiddag och kväll.

Jag har påbörjat en ny vecka. Den är igång och det är redan tisdag kväll...
Den sista veckan innan jag skall ha bryta vardagens mönster.
Jag tänker på det och går sedan och lägger mig. 

Den eviga staden.
Som ett Europas New York, plus alla historiska händelser och dess vingslag.
En stad med extra allt.
För någon månad sedan skrev jag om hur jag gillade att hänga på Harrys bar i Rom (Om det kan du läsa här). Men det finns sannerligen fler trevliga platser att vara på i den staden.
Även jag har historier därifrån…och de är ganska många.
Italienska veckan återkallar dem i mitt minne och medan jag dricker min dubbla espresso tar de med mig på minnenas boulevard och jag känner mig plötsligt upprymd och full av energi.
Trots att Italien kanske är det land som jag besökt flest gånger i mitt liv, så vill jag bara ha mer, mer och mer…

Det är Italienska veckan.
Jag längtar mig bort till allt det där som jag just älskar: Maten, ölen, kulturen, människorna, den rika historian och klimatet.
Platser att återkomma till. Långa kvällar som blir nätter och tidlöshet. Tidiga morgnar med promenader och strövtåg för att övergå till espressodrickande och samtal i grönskande olivlundar.
Jag vill vara i Italien nu! 

Ingen sol som gick upp över mitt Färgelanda, men jag är uppe. 
Vi är på väg in i november,
jag är på väg härifrån.
Några få rader innan avfärd.
Några få rader för hopp och lycka. Det är ändå en vacker morgon trots att regnet hänger i luften och jag kan inte vänta på hur fin denna dag skall bli.
För  det är förväntningar i luften.

Slutet av oktober en söndag.
Snart så har vi november här och trots att november är min födelsemånad så är månaden den mörkaste och tyngsta på hela året.
Det är som att den liksom aldrig tar slut...om man då inte hittar på något roligt att fördriva dagarna med. 
November är perfekt för äventyr och upptäkter. För man behöver liksom inte vara rädd för att missa något annat. November i säg är fattigt på naturliga rolighetsfenomen. Så jag låter blicken vandra bland hyllorna och fastna vid reseguiderna. Det är hög tid att ge sig iväg ett tag. 
Med ens ser november bra mycket ljusare ut. Mina läppar fylls med leende. 

Brorsan skickade mig en bild och texten; Minns du Sicilien?
Ja, jag mindes Sicilien.  En ö jag återkommit till för maten, kulturen, stränderna och allt det vackra.
Bilden här är från 2010. Drygt tolv år sedan.
Brorsan åt vänster. Jag åt höger.
Åren sätter sina spår. Det är tydligt när man ser på gamla bilder. Anledningen till att jag tar mycket bilder på mig själv. Det ultimata tidsdokumentet.
Brorsan skickade den här bilden och nu sitter jag och tänker på att jag bara vill åka till Italien.