Den absolut bästa rodeon jag upplevt är just den i Cody, Wyoming.
En sån show!
Vilken underhållning!
Ett sånt liv!
Vi hade rest från Montana ner till Wyoming för att nå Yellowstones östra port den eftermiddagen. Att tillbringa tid i den stad som Buffalo Bill en gång skapade. 
Vi gjorde saloonerna, vi gick runt i klassiska Old trail town. Men kvällen den där dagen tillhörde  Cody Nite Rodeo på Cody Stampede.
Rodeon startade 1938 och är den längsta körda i världen.
Cody övertygar att vara rodeons huvudstad nummer 1.
För Cody är rodeo.

Moran, en av de där gudomligt vackra platserna i Teton county, i södra delen av Teton national park. En plats att stanna till vid, kanske till och med en plats att åldras i?
Vackra Jackson lake och majestätiska Mount Moran.
Vi kom dit en morgon i augusti efter det att vi tillbringat tid i Yellowstones nationalpark. Vi hade hört att just Teton nationalpark i mångt och mycket till och med skulle vara vackrare än Yellowstone (hur det nu skulle kunna vara möjligt).
Vi stannade till längs vägen. Parkerade och gav oss i väg på en oplanerad vandring i allt det vackra.
Vi tillbringade tid sedan i de numera kända skidorterna Jackson, Alpine och Afton. För länge sedan ökända västernstäder. Men det är landskapet utanför som jag minns bäst. Den friska luften vi andades in, De vilda Bisons som vi kunde se på håll i dalgångarna. Nu tänker jag på hur det kan  vara på vintern då kylan kommer. Området med subarktiskt klimat där det inte sällan drar sig nedåt -40. Ibland ner till -50. Rekordet skall vara -53 var det någon som sa.

Jag har sett på kvällens krigsrapport. Ryssarna tycks fortfarande få på nöten. Jag följer det med noggrannhet. Tänk att det finns de i vårt land som rättfärdigar det här kriget. Människor i min närhet och i din...att det inte pratas om det? Att det inte kommer fram i offentligheten. Den där skammen bland mänskligheten.

Jag ser på bilder sedan. Det gör mig lugn. Som den här bilden på en av Nordamerikas vanligaste blommor. Black Eyed Susan. Statsblomma i staten Maryland. Här i dalgångarna i Colorado.
Rocky Mountains i bakgrunden och den klassiska Coloradogranen. En bergsgran som gör sig bra som julgran i de amerikanska hemmen. 
Så här är min kväll. Jag försöker att komma till ro i min själ. Att fokusera på det vackra. 

Sommaren bjöd på många besök på kyrkogårdar. Av historiska skäl skall tilläggas. Förra söndagen skrev jag om Drömmen om ett bättre liv. Ett nedslag på den mytomspunna kyrkogården Booth Hill Grave yard strax utanför staden Tombstone, Arizona. Vill du läsa det inlägget hittar du det genom att gå in här.
Den här söndagen fortsätter vi just i Booth Hill.

I början av augusti reste vi i Arizona och en dag som hade börjat på Route 66 slutade  i Tombstone. Den där legendariska staden som i stort sätt är autentisk med som den såg ut på slutet av 1880 talet. Där fanns inga byggnader som gjorts i modern stil och det skall tilläggas att det faktiskt är en riktig stad och ingen nöjespark. Jag skrev om det då. Om  den gamla Gruvstaden.  Silver och guld - Det ena ledde till det andra - mycket laglöshet.
Wyatt Earp som Sheriff som tillsammans med sina bröder ville styra staden. Det vill också ranchägarna bröderna Clanton.

Det ena ledde till det andra...

Världens mest mytomspunna eldstrid.
Ok corral.
På ena sidan Bröderna Earp och Doc Holiday, med Wyatt i spetsen. På andra sidan bröderna Clanton och deras gäng. De sistnämnda de onda... Enligt legenden. Idag vet vi att allt bara handlade om politik och att det knappast fanns någon god sida, utan att det handlade om att tillskansa sig så mycket makt som möjligt. Allt hade börjat med ett diligensrån där Clantons sägs varit inblandade i. Idag vet vi att Bröderna Earps polare Doc Holiday  med all säkerhet var en av de som rånade den där diligensen.

30 sekunder - längre tog aldrig revolverstriden. 30 skott avlossades, tre dog.
Kul kuriosa är att det var Doc Holidays flickvän Big Nose Kate som angav honom.

Virgil och Morgan Earp blev svårt skadade, men överlevde. Frank och Tom McLaury samt Billy Clanton dödades.  Samtliga ur Bröderna Clantons gäng.  
De ligger alla tre på Booth Hill Graveyard strax utanför Tombstone. Världens kanske mest mytomspunna kyrkogård. 

Kolla gärna in videon nedan där jag på typiskt Tommy-vis berättar om hela OK Corral händelsen på plats.

Det var i början av den där roadtripen genom 9 amerikanska delstater i mellanvästern. Dagens mål var att ta sig genom Colorado och in i Nebraska.
När vi väl kom till gränsen blev vi tvungna att stanna och ta bilder. Jag i Forden med Florida-regskylt som fick en och annan att kommentera och lyfta ett och annat ögonbryn när de insåg hur långt från just Florida vi var. Inte visste de att vi hämtat bilen i Denver…
Sedan följde oändliga mil genom Nebraska upp till South Dakota. Mil efter mil av prärie, tåg och kor. I mitt huvud spelades Springsteens platta Nebraska hela tiden upp. Det var Mansion on the Hill, Johnny 99 och Highway patrolman. State trooper, Used cars och Open all night. Reason to believe förstås och My fathers house och Atlantic city. Självklart nynnade jag själva titelspåret Nebraska oändligt med gånger. Så där pågick det. En roadtrip så starkt förknippad med Bruce Springsteens sånger.
Aldrig någonsin kommer vi se så mycket kreatur något mer.
När vi tillslut passerade gränsen och kom in i Badlands, South Dakota kunde jag fortsatt sjunga Bruce Springsteen, men där var vi bara glada över bergen och skogen och dalarna med andra djur än just kor och så jag lät bli mer sånger.

Nebraska blev speciellt och kanske var det precis så där som jag trodde att det skulle vara. Omålade hus och ett kargt landskap.
Så här efteråt så inser jag att just Nebraska var själva porten till hela äventyret. 
Vårt sökande efter det förgångna spännande.

År av våld och skjutningar.
Sverige idag. En valrörelse som till stor del handlade om det. Det finns inget romantiskt eller glorifierande kring ond bråd död.
I somras åkte jag delvis i brottslingarnas och mördarnas spår. Gamla städer som dagligen förknippades med dödsskjutningar besöktes av oss och kanske just därför också för just det. För att de var mytomspunna för sina mördare och brottslingar. Deadwood, Santa Fe, Durango, Tombstone… bland annat. Vi jagade sundance kid och Butch Cassidy runt i indianterritorierna och Billy the kid från Santa Fe till Fort Summit. Jag tog ett glas med Wild Bill Hickok på Saloon number 10, Deadwood och jag stämde av med livet i Tombstone vid OK corral.

På River saloon, Meeteetese, Wyoming, delade jag bord med Butch Cassidy och Blind Bill Hoolihan… bland annat…
I dörren kunde man se flera skotthål.

I Dubois, Wyoming står Butch Cassidy staty. Då en våldsam bank och tåg - rånare.
Idag en publikdragare och sedd som en charmig… medborgare av sin tid.
Tiderna förändras. Kommer vår syn på dessa hemska gäng och dess ledare en dag glorifieras lika mycket som Butch Cassidys wild Bunch gör idag?

Det blev som att den där resan som vi gjorde till amerikanska mellanvästern förlamade mina möjligheter till att utrycka mig om det jag varit med. Kanske för att det blev så många intryck.
Så många platser, så många möten och allt på en begränsad tid.
Ny dag och nytt äventyr.
Jag hoppas att jag skall ta mig ur den där förlamningen snart, komma fram och verkligen sätta ord på alltihop.

Nationalparken Yellowstone höll verkligen allt som den lovade. Jag har tänkt tillbaka på tiden där under den här helgen. Tänkt på bergen, vattenfallen, alla djuren, skogen, de öppna fälten, Geyserna, de varma källorna och Yellowstone Lake.
Jag har tänkt på hur högt upp vi befann oss under de där dagarna och hur jag stundtals besvärades av den så friska, men tunna luften.
Kvar är hundratals med bilder.
Jag tittar på dem igen.

Tänker på de där bergsmännen John Colter och Jim Bridger som jag lärde mig om som barn, men under resans gång tycktes mig lära känna.
De levde här...i Yellowstones då näst intill ogenomträngliga vildmark.
John Colter har fått ta åt sig äran att han var den första Europé och vita man som tog sig in och ut i Yellowstone. Misstänker att Bridger kom strax efter.

Jag tittar på alla dessa bilder, minns och tänker mig tillbaka. Jag hade gärna stannat i Yellowstone.

Det här är How the West Was Won, en blogg där jag innan, under och kanske lite efter kommer berätta om min livs resa som kommer påbörjas om några dagar.
Vi åker västerut i ordets rätta bemärkelse. Rocky mountains och the great plains, färdas på the Oregon trail och vandra Bozeman-leden upp...bland annat.
En pojkdrömsresa i verklighet och dikt, att få uppleva lite grann av det där som mina barndomshjältar en gång fick uppleva. Jim Bridger, Kit Carson, Davy Crockett och Daniel Boone. För just de där fyra kom att bli mina hjältar, även om jag kanske ändå gillade Red cloud och Sitting Bull mer..För jag var ett barn som inte bara älskade att leka indianer och cowboys, utan också fascinerades av myterna, kulturen och på sättet de levde.
Så om ett litet tag flyger vi till Denver för att sedan med bil resa de cirka 450 milen genom 8 stater, med målet att få den ultimata upplevelsen av natur, kultur och historia.
Och jag kommer berätta om allt här.

Första övernattningen blir Deadwood i South Dakota. En resa på 60 mil genom Colorado, Wyoming och in i South Dakota. På vägen blir det stopp i klassiska vilda Western platser som Cheyenne och Fort Laramie.

Deadwood - en gång i tiden en minst sagt laglös liten stad och som är så mycket omnämnd i böcker och på film.
När man hittade guld i Black Hills på 1870-talet, ledde det till en guldrush som landet inte tidigare skådat.
Deadwood som var vida känd för att ligga utanför lagens ramar (bland annat godtogs lagen Öga för öga, tand för tand), blomstrade på grund av detta. Eftersom Deadwood byggdes upp mitt i ett indianterritorium ansågs det mycket farligt att färdas till och från staden.
Det var här som revolvermannen och spelaren wild Bill Hickok slog sig ner för att spela poker efter att varit sheriff i bland annat Abeline, Kansas och turnerat några år med Buffalo Bill Codys cirkus.
Det var i Deadwood som som han tillslut blev ihjälskjuten när han satt vid ett spelbord. I handen höll ett par svarta ess och ett par svarta åttor - det som efter denna händelse är känt som död mans hand.
Denna bar finns kvar än idag och vi har bokat in oss vid hotellet som ligger bredvid den legendariska saloon #10 där Wild Bill blev skjuten.

Calimaty Jane bodde under större delen av sitt liv i Deadwood och både hon och Wild Bill är begravda i Deadwood varvid kyrkogården Mount Moriah Cemetery förstås kommer besökas.
Förhoppningsvis hoppas vi också hinna med ett besök vid Mount Rushmore, där George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln, är uthuggna i berget.
Därefter bär det vidare norrut till Montana och Little Big horn som blir nästa stopp.

År av våld och skjutningar.
Sverige idag. En valrörelse som till stor del handlade om det. Det finns inget romantiskt eller glorifierande kring ond bråd död.
I somras åkte jag delvis i brottslingarnas och mördarnas spår. Gamla städer som dagligen förknippades med dödsskjutningar besöktes av oss och kanske just därför också för just det. För att de var mytomspunna för sina mördare och brottslingar. Deadwood, Santa Fe, Durango, Tombstone… bland annat. Vi jagade sundance kid och Butch Cassidy runt i indianterritorierna och Billy the kid från Santa Fe till Fort Summit. Jag tog ett glas med Wild Bill Hickok på Saloon number 10, Deadwood och jag stämde av med livet i Tombstone vid OK corral.

På River saloon, Meeteetese, Wyoming, delade jag bord med Butch Cassidy och Blind Bill Hoolihan… bland annat…
I dörren kunde man se flera skotthål.

I Dubois, Wyoming står Butch Cassidy staty. Då en våldsam bank och tåg - rånare.
Idag en publikdragare och sedd som en charmig… medborgare av sin tid.
Tiderna förändras. Kommer vår syn på dessa hemska gäng och dess ledare en dag glorifieras lika mycket som Butch Cassidys wild Bunch gör idag?

Det blev som att den där resan som vi gjorde till amerikanska mellanvästern förlamade mina möjligheter till att utrycka mig om det jag varit med. Kanske för att det blev så många intryck.
Så många platser, så många möten och allt på en begränsad tid.
Ny dag och nytt äventyr.
Jag hoppas att jag skall ta mig ur den där förlamningen snart, komma fram och verkligen sätta ord på alltihop.

Nationalparken Yellowstone höll verkligen allt som den lovade. Jag har tänkt tillbaka på tiden där under den här helgen. Tänkt på bergen, vattenfallen, alla djuren, skogen, de öppna fälten, Geyserna, de varma källorna och Yellowstone Lake.
Jag har tänkt på hur högt upp vi befann oss under de där dagarna och hur jag stundtals besvärades av den så friska, men tunna luften.
Kvar är hundratals med bilder.
Jag tittar på dem igen.

Tänker på de där bergsmännen John Colter och Jim Bridger som jag lärde mig om som barn, men under resans gång tycktes mig lära känna.
De levde här...i Yellowstones då näst intill ogenomträngliga vildmark.
John Colter har fått ta åt sig äran att han var den första Europé och vita man som tog sig in och ut i Yellowstone. Misstänker att Bridger kom strax efter.

Jag tittar på alla dessa bilder, minns och tänker mig tillbaka. Jag hade gärna stannat i Yellowstone.