Jag kommer på mig själv att jag är där i livet då jag funderar mycket. Att jag gärna blickar tillbaka på mitt liv som nu börjar bli ganska långt. Mycket av det jag funderar på handlar om sånt som jag fick med mig som barn. Sånt som mina föräldrar uppmuntrade mig till, men också som jag fick med mig från skolan. 
Uppmaningar som t ex Var modig , var snäll , lyssna , sluta skjuta upp , städa ditt rum , hitta glädjen i det du gör i livet, utveckla dig, lär dig och utbilda dig, lyssna, ta tillvara på möjligheterna, dela med dig , ta ett djupt andetag, mm. 
Något som jag som förälder också sagt och fört vidare till mina barn för att uppmuntra till utveckling, för att bli en välmående, god och levnadsglad individ. 
Men grejen är att det inte är så enkelt, även om det först kan tänkas så självklart.  Utan när allt sätts på sin spets, kan det vara svårt att klara av det som kan tyckas det mest enkla.
Det är så lätt att fastna.
Att inte komma vidare. Att helt enkelt köra fast. 
Hur kan såna grundläggande och enkla uppmaningar ta en livstid att lära sig (och lära om)?
Det är sånt som jag funderar på en morgon som den här. 

Jag kommer hem från jobbet idag och möts av dagens bästa händelse. Min son har lagat en fantastisk god middag och jag njuter tillfullo när vi gemensamt äter av det goda. 

Det finns de som hävdar motsatsen, men matbilder är kanske det trevligaste man kan finna på sociala medier. Så mer matbilder år folket. 
Annars inte mycket att skriva hem om när det gäller denna dag. 
Statsministern viker sig för turkarna och dagens möte med Erdogan gav absolut ingenting. Han är dock glad säger han över att fått vara där säger han. 
Kanske för att slippa att vara i Sverige när budgeten presenterades ?
En socialdemokratisk budget av en högerregering.
Jag dör lite grann.. 
Det var inte det här jag röstade på, för så är det, jag röstade på den här regeringen trots Kristersson och trots att jag uppskattade Magdalena. 
Men så är det. Inte ens plastpåseskatten tas bort. 
När det gäller att stå för vad man lovar står inte politiker längst fram oavsett höger eller vänster. 
Finns det något bra med denna budget då? Ja att klimatbonusen för inköp av ny elbil tas bort. 

Mellanårsvalet är annars det som mest berör mig just nu. 
Makten i kongressen är inom räckhåll att tas. 
Ett val som gör mig orolig. Ett val som kommer påverka oss i Europa tusenfalt. Vinner Republikanerna kongressen ligger allt öppet för Trumps återkomst och han är ingen Europavän. Ingen Natovän heller för den delen och Republikanerna har heller inte visat något intresse för att fortsätta att stödja Ukraina. Europa ligger vidöppet för Putin. 
Jag tror att Biden och company till viss del missbedömt väljarna. Att i första hand föra fram abort och hotet mot demokratin som de viktigaste frågorna biter inte när folk oroar sig för ekonomin. Hur den vanliga amerikanen skall få det att gå ihop för familjen. 
Under de få dagar vi var i Arizona i somras var det tydligt att den stora oron som folk hade var rädslan för inflationen och vad den skulle göra mot dem. Arizona som är uttalat en av vågmästarstaterna i detta val. 

Det är sånt här som jag tänker på denna kväll. Domedagsprofetior. 
Men så tänker jag på den goda maten jag blev bjuden på ikväll. Ser på den där sköna matbilden och bestämmer mig för att behålla mitt fokus på det resten av kvällen. På god mat och matbilder på sociala medier. 

Året är 1971 och min bror Ronny föds. På bilden ser ni honom sitta i gräset bredvid mig. Han är inte glad. I bakgrunden står pappa vid vår röda bil. 
I och med att Ronny föds får jag inte bara en bror utan också en person som skall komma stå mig mycket nära genom livet.
Det finns så många stunder som bara vi delar.
Det finns historier som bara vi delar.
Det fanns en tid då det bara fanns han, jag och våra låtsaskompisar Lally och Ballty.

Inte sällan har musiken varit en förenande faktor mellan oss.
1971 var ett stort musikår.
Montreux Casino i Schweiz brinner ner under en konsert med Frank Zappa. Deep Purple befinner just då där och händelsen och deras upplevelse blir till deras största hit hit Smoke on the Water.
1971 är förövrigt fyllt med klassiska låtar som Proud Mary , Take Me Home, Country Roads
What's Going On, Mercy Mercy Me, Black Dog, Stairway to Heaven, Imagine, Brown Sugar
och Maggie May, för att nämna några...

Filmerna Utvandrarna och Emil i Lönneberga har premiär och Thorbjörn Fälldin väljs till Centerpartiets ordförande. Det är Almstrid i Kungsträdgården mellan polis och demonstranter.
Gösta "Fåglum" Pettersson vinner Giro d'Italia och Stellan Bengtsson, blått 18 år är bäst i världen.

och

På tal på bordtennis åker ett amerikanskt bordtennislag till Peking och det leder till "islossning" i relationerna mellan Kina och USA. Den såkallade pingpongdiplomatin.

Östpakistan utropar sig självständigt från Pakistan och byter namn till Bangladesh. Inbördeskriget i Pakistan utvecklas till krig mellan Indien och Pakistan, där Pakistan kapitulerar och resulterar i att Bangladesh blir självständigt.

Kina väljs in som medlem i FN och Taiwan utesluts och österikaren Kurt Waldheim väljs till FNs nya generalsekreterare.

Vietnamkriget rasar för fullt och det är i mångt och mycket en värld i krig.
Men i Håmule, Dalsland föds en liten pojk den 2 november som är helt omedveten om världens tillstånd och han kommer de närmsta åren få växa upp i en kärleksfull trygg miljö tillsammans med mig och med en vetskap om att allt är möjligt.

Vi håller träning ihop under förmiddagen och en bit in på eftermiddagen. Det är Widekärrs och Bäckers. Därefter lunch på det lokala matstället. Det är idel glada miner. Det här är en riktigt bra start på en helg. Nu är vi redo för vad som helst. 

Torsdag morgon och inget är som det skall vara.
Men lilleman är här och sprider på sitt sätt glädje över den här platsen som jag kallar mitt hem.
En tidig morgon, en konstig natt
Och så
en suddig bild med massa kärlek och värme.
Jag ger mig ut i mörker och ovisshet och ber en bön att den här dagen skall bli barmhärtig och mild. 

Åtta månader sedan Ryssland invaderade Ukraina. Jag minns den dagen som igår. Hur vi på nyhetssändningarna på hotellrummet i New York såg det hända. Den där New York resan kommer alltid vara förknippad med den där händelsen.

Det var svart när jag gick till bilen i morse. Det är så som det skall vara nu och även om löven fortfarande håller sin färg är det en tidsfråga innan löven bildar en brunsvart sörja och förfular hela landskapet.
Det är nu som vårt tålamod prövas. Det är nu som det är så viktigt att hålla leendet vid liv.

Jag gillar måndagar. Jag gillar det oskuldsfulla, det orörda som en måndag bär med sig. Ett helt tomt blad att fylla på.
När jag vaknade halv fyra i morse kände jag mig pigg och stark.
Kunde inte somna om. Gick upp och gjorde mig iordning.
Kanske håller allting på att vända nu trots allt?
Jag bär med mig den där optimismen in i den nya arbetsveckan. Det gäller att smida medan järnet är varmt.

Jag har blivit äldre. Alltså lever jag. Livet är ingen lek, men både spännande och oförutsägbart på ett bra sätt.
Oktober skall snart rundas av och jag söker position i ledet inför det stora upploppet.

November väntar.
Är alldeles intill, bara lite runt hörnet.
Och bortsett från att jag fyller år i november, så har jag inget för den månaden. Alltid grå, alltid för lång. Och märk väl: för lång trots att tiden numera rusar förbi. För lång trots bara de där 30 dagarna...
Idag bekantar jag mig med vintertid. Då är det verkligen definitivt. Hör själv...
Sommartid - vintertid
Gräset är fortfarande grönt. Det märkte jag på promenaden förut. Annars har många av de löv som fortfarande sitter på träden blivit bruna och svarta.
Misstänker att allt regn fortfarande håller gräset levande.
Och i morgon bitti kan det bjudas på halka minsann.
Allt förändras.

I livet har man ett antal roller man spelar.
Min favorit roll just nu är att vara morfar.
Den här helgen är det just den här lilla killen som gäller för hela slanten.
Det är stunder som de här som man verkligen känner sig levande, behövd och viktig.
Då livet känns lätt och ytterst meningsfullt.

Andrum
Fredag, oktober, mitt uppe i allting och det snurrar på.
Sov i timmar i kväll. Mitt i allting nu. Mitt emellan då och nu och en jul känns långt, långt borta.

Mysig kvällsammankomst och sammanfattning av arbetsveckan. Sedan samtal i tystnad innan allt det andra...

Jag borde lyssna på musik fram till dess, men befinner mig fortfarande i det där bitter-romantiska facket. Skulle verkligen behöva Neil Young nu, men dit når jag för tillfället inte fram. Så jag läser en bok och jag läser magasin. Intressanta reportage om verkliga hjältar. Läser om de där kloka och förståndiga människorna som verkligen behövs i detta tidevarv och jag drömmer mig stundtals bort, Bort någon annanstans...Ständigt dessa dagsflykter...Ständigt dessa nattliga flykter.
Jag behöver resan, jag behöver berättelsen, jag behöver musiken.
Och så kärlek förstås...

Mitt i natten.
Ibland är det svårt att sova.
Jag somnar i tid, men vaknar sedan som om att det skulle vara dag.
Men 1 på natten är inte dag.
Att försöka somna om tycks sällan fungera.
Så nu sitter jag här och funderar.  Natten kan vara en bra plats för den sysselsättningen, men säkerligen inte i längden hälsosam.
Klockan drar sig mot halv 4. Jag är fortfarande pigg.
Men en förändring kommer, jag vet.
För klockan 5 kommer jag vara trött. Det är alltid detsamma.
Då det är dags att möta en ny dag och göra sig färdig för det.
Jag tittar ut genom fönstret. Så här års tar det tid innan det börjar ljusna.

Att ta en paus är något av det viktigaste som finns.
Att reflektera, en lyx i den annars så hektiska vardagen.
Att njuta i det lilla, en livsnödvändighet i ett hållbart leverne.
Att leva, det finaste av allt.

Måndag.
Morgon.
Kvarnen som väsnas och som snart skall förvandlat de där vackra bönorna till ett välgörande pulver.
Rum som fylls av en väldoftande arom.
En kopp med nybryggt kaffe.
Några få minuters njutning innan en hel värld med buller och bång gör sig påmind.

Regnbågen.
För mig en bro fram till det goda. En perfekt början på en ny vecka. Hopp, förväntan och tillförsikt.
Vi har oktober nu...och mörker och kalla morgnar. Jag promenerar gatan fram på löv som fortfarande är färgglada. Luften är frisk och jag är frisk. Det här är det som betyder något.

Hundra år av liv.
Det var det som jag fick möjlighet att vara med och fira igår tillsammans med ett åttiotal gäster.
Täck att fått vara ung och lämnat tonåren i början av 40-talet och att smugit sig in i medelåldern i slutet av 50-talet....
Den tanken ger perspektiv.

Med ett stort leende och ett bekräftande av alla jubilaren mötte, när hon själv tog sig fram bland alla de som ville fira henne, såg hon så där nöjd och livsbejakande ut. Det där är en bild som jag tänker spara i mitt inre länge, länge.

Livet är sällan eller aldrig en dans på rosor. Det går upp och det går ner. Under 100 år har man samlat på sig oändlig kunskap om det.

Det finns enligt SCB 2226 kvinnor som fyllt eller är över 100 år. Samma siffra för män är 436. Med andra ord har vi män en ännu mindre chans att nå upp till denna aktningsvärda ålder av en redan ytterst liten skara av människor som procentuellt har möjlighet att komma dit.

Men det finns hopp för de som vill leva länge och fortfarande får vara med,för hundraåringarna blir bara fler. Trots år med pandemi har det blivit fler för varje år. Dessutom blir vi friskare och piggare gamlingar...

Det där med sitt egna åldrande är något som jag mer och mer tänker på, men det är väl inte så konstigt.
Vi lever och vi dör. Däremellan skall man förhålla sig till det faktum om alltings förgänglighet.

Jag tillhör dem som har en tydlig och ibland lättsam syn till det levande och döda.
Och även om jag sällan tycker synd om människan kan jag ibland ha viss förståelse till det faktum för vårt grubbleri och ångest det skapar.
För att leva är inte lätt och att leva länge gör livet antagligen ännu svårare.

Jag är ingen stor schackspelare, men jag har alltid fascinerats av spelet, väntandet, uthålligheten och de taktiska möjligheterna. Med åren har jag insett att schack är som livet. Det handlar om att både kunna ge och ta för att kunna bli en vinnare. I judo som är den sport som jag utövar, tänker jag alltid på samma sätt som när jag spelar schack. Att ligga ett drag före. Att offra, forcera och lura för att få min motståndare dit jag vill ha honom.

Den totala tillfredsställelsen som man kan känna efter en schackvinst är svår att toppa. En förlust; lika med känslan av det totala nederlaget.
Liksom i livet och på judomattan är det lätt att få en släng av hybris i medgång. Det är då som man är som mest sårbar. Det är då man förivrar sig. Ett feldrag kan ändra hela matchbilden.

Därför krävs även ödmjukhet oavsett om det handlar om det där schackpartiet, dina framgångar på idrottsarenan, eller i verkliga livet. Jag tror att många har missuppfattat vad ödmjukhet är för något.
Jag hör ofta "Inte skall väl jag?" "Det klarar jag aldrig". "Du är mycket bättre". Tre korta meningar som många menar visar på ödmjukhet. Alltså; ödmjukhet är detsamma som människor som är tystlåtna, undfallande, konflikträdda och blyga....?

Så tror inte jag att det är.
Ödmjukhet är att se på sig själv med ärliga och sanna ögon. Att vara ödmjuk är att veta vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på. Ödmjuk är att våga säga: "Det här kan jag, det är jag duktig på, men det där andra, det är jag inte så bra på..."
En ödmjuk människa har inget behov av att jämföra sig med någon annan än sig själv.
En ödmjuk människa inser att han eller hon inte bli bättre för att någon annan är sämre, eller att de blir sämre för att någon annan är bra.

Så när jag går till arbetet i morgon så vet jag att jag också måste vara ödmjuk inför den uppgift jag har att utföra och de människor jag möter.
På judomattan kommer det inte att räcka att ligga ett drag före. Att offra, forcera och lura för att få min motståndare dit jag vill ha honom. och skall jag ha någon möjlighet att få fortsatt njutning i mitt schackspelande krävs det att jag ser på själva spelet som på livet självt; med stor ödmjukhet.