Idag bjuder jag er på ett utdrag ur min bok Michelletimman.

Malin hade precis avslutat ett samtal med Lennart.
Lennarts order hade varit tydlig:
– Se till att Dany avbryter det han håller på med och följer med hem till Stockholm, eller oskadliggörs. Det var fortfarande Malins uppdrag, men hon visste att tiden var knapp och att de förutsättningarna snart skulle till att ändras. Det var att äta eller ätas, döda eller dödas, i en mer begriplig metafor.
Hon gick igenom samtalet en gång till. Lennart som gått rakt på sak. Det där lugnet som alltid varit hans signum var nu förvandlat till desperation och till gränsen till hysteri. Han ville ha framsteg och av de rapporter som han fått fanns inget som tydde på det. Malin noterade att det var rapporter som inte kom från henne, men kommenterade inte det. Hon lyssnade, sa inget, lät Lennart få ur sig allt det där han hade inom sig. Han lät rädd. Riktigt rädd när hon nu tänkte efter. Som en man som höll på att förlora allting. Han hade nämnt sin partner och vän Kelly Logan. Att han var förbannad och var på väg till New York. Lennart var för övrigt också på väg. Alla skulle visst mötas här i Staden som aldrig sover, the Big Apple, staden med lika många namn som det fanns bänkar i Central Park. Allt började mer och mer likna en ond mardröm som hon aldrig tidigare upplevt, och då hade hon de senaste åren ändå varit just mardrömmens främsta motståndare och hon hade varit en länk i en kedja med uppgift att alltid rädda goda människor från deras mardrömmar. Det var hennes jobb: Att ge sig in i mardrömmen och sedan tillintetgöra den.
Skillnaden var att de som alltid brukade vara hennes vänner och medarbetare nu tycktes stå på andra sidan och vara hennes fiender. Malin kände sig som den ensammaste människan på jorden.

Har du inte redan beställt den gör du det lättast genom att beställa den på nätet på t ex Adlibris, Bokus eller CDon.
Det går förstås bra att även beställa ett signerat exemplar
direkt av mig genom att swisha 150 kr till 0705526126. Vill du att jag skickar boken så swishar du 200 kr.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.

Det är ett tacksamt väder för mitt skrivprojekt.
De senaste dygnen har jag varit produktiv. Det handlar om att inte tappa farten. Det är en kamp mot klockan.
Snart har ett år gott sedan jag påbörjade skrivandet. Jag trodde nog då att jag skulle vara klar nu. Om jag kommer klara deadline återstår att se, men jag vill verkligen ge det en chans, så jag jobbar på.
Jag vet ju vad jag skall skriva och vad jag har kvar. Men på resans gång kommer jag på nya smarta "lösningar" i berättelsen och jag kommer på saker som behöver vara med. Saker som jag tror kommer lyfta storyn.
Jag är absolut i slutet av berättelsen, men ännu väntar den mest avgörande händelsen på att få se dagens ljus. För visst är det så att när man tror att allting är gott så händer det där som inte får hända? Och när det är som mörkast, dyker den där kvinnan med ljuset upp...

Det blir sällan som man tror att det skall bli. För egen del hoppas jag dock att det skall bli precis som jag vill. Att inget distraherande skall hända och att Michelletimman är färdig om två veckor.

Jag har mina rutiner.
Jag går upp tidigt trots att jag är ledig. Det bidrar med ordning och reda hos mig. Innan klockan är 6 har jag haft min stund med reflektion och funderingar, följt av kaffe och lite tevetittande. Sedan följer en promenad vid 7. Solen skiner, himlen är blå, fåglar sjunger oavbrutet och kyrkklockan slår. Det är så fint och vackert ute och det är där och då svårt att förstå att ganska snart skall det första regnet för dagen komma in.
Sedan frukost följt av min bloggstund och strax efter åtta blir det ett par timmar då jag kommer gå upp i mitt arbete med bokmanuset.
Det har i dessa intensiva dagar blivit alldeles för åsidosatt, men strax skall jag börja skriva på helttid.
Jag har fortfarande flera kapitel kvar att skriva. Deadline är för länge sedan förbi, men jag kan inte nedslås av det utan bara fortsätta.

Det skall firas nationaldag och jag skall få ta emot pris för klubbens räkning och framförallt skall jag njuta av stundens härlighet. Förhoppningsvis kan regnet hålla sig borta då. Och Brorsan skall högtidstala och jag minns hur jag vid den här tiden för fyra år sedan själv gick igenom mitt tal för sista gångan.

Det här skall bli en bra dag.

Nu är vi här. Sommaren börjar bli på riktigt. Maj kom, men var högst tillfällig. Nu står juni för dörren. Förra året var maj het som en öken. I år får vi nog säga att det varit dess motsats. Värmen finns inte här, solen finns inte här..

Jag kommer in i mina rutiner igen. Jag går upp tidigt trots att jag är ledig. En lugn stund med reflektion och funderingar, följt av kaffe och lite tevetittande. Det är rätt farscinerande program som visas vid femtiden på morgonen. Jag ger mig in i för mig en annorlunda värld.
En stunds avkoppling innan jag gör mig iordning för att sedan sätta mig och skriva några timmar. Jag har fortfarande flera kapitel kvar att skriva. Deadline är för länge sedan förbi, men jag kan inte nedslås av det utan bara fortsätta. Om ett par veckor kan jag skriva på heltid. Det kommer göra gott. För det här är jag.