I boken Michelletimman får vi träffa Sofia som en gång i tiden varit en av världens främsta prickskyttar. Nu står hon inför vad hon själv tror, sitt sista uppdrag. Att undanröja fienden som befinner sig på ett av världens mest folkrikaste platser. Detta från en plats i HM-skrapan, eller som den egentligen heter Condé Nast Building. Byggnaden ser ni på bilden ovan bakom Empire state Building.
Condé Nast Building är 338 meter hög och byggdes mellan 1996-1999.

"Sofia hade gjort det här så många gånger tidigare. Väntat i timmar och när det perfekta ögonblicket dök upp så: bom! Ett skott, en träff. Uppdraget slutfört.
Hon var utbildad för den här sortens jobb. Hon var proffs på långdistansmord. Det här jobbet skilde sig föga mot tidigare skjutningar hon haft. Visst, det gällde att vara extra försiktig när målet var bland så många andra civila, men det hade hon varit med om förut. Allt handlade om muskelkontroll. Att kunna stänga ute den allra minsta darrning genom att vara totalt avslappnad, men också kunna vara tillräcklig hård för att kunna kontrollera geväret när det avfyrades. Hon befann sig på en hög position i förhållande till objektet. Det var en riktig bra förutsättning. Hennes syn var fortfarande knivskarp och hon andades lugnt trots att det snart var dags. Livsviktigt i hennes jobb. Det som fanns på minussidan var att hon faktiskt inte skjutit i skarpt läge på riktigt länge. Hon hade förvisso tränat tillsammans med Dany på bana några gånger innan de gav sig iväg över Atlanten, men hon visste att det aldrig kunde jämföras med när det verkligen gällde. Hon måste vara bättre än bra. Hon måste vara felfri.
Hennes puls var låg. Det var bra. Hon hade gjort sig redo nu. Intagit sin position. Genom öronsnäckan hade hon hört att det snart var dags. Hon kollade in sina mätinstrument en sista gång. Vinden, lufttrycket, värmen. En röst berättade att hon skulle göra sig färdig. Det var hon. Hon hade aldrig någonsin varit mer färdig. Hon andades in djupt, kunde höra sina egna hjärtslag nu. Lugnt, stilla. Hon andades ut och där kom det där perfekta ögonblicket. Hon kramade om avtryckaren och fortsatte att hålla samma fasta tryck till skottet var avlossat."

Vill du också ha ett signerat exemplar av thrillern Michelletimman?
Swisha 150 kr till 0705526126 eller texta ett meddelande på samma nummer vid intresse. Vill du att jag skickar boken hem till dig, så betalar du 200 kr. Boken kommer inom 5 arbetsdagar.
Boken finns också att köpa hos bland annat Adlibris, Bokus och Cdon.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.

Snart är det jul igen och kom ihåg att en bok är det finaste man kan få.

Dagen handlar om Michelltimman. Om min bok som jag höll på med så länge och innerligt. Inte trodde jag att när jag var klar med den att allt då bara hade börjat...
Julen är en rolig tid för böcker och den som skriver. Åter igen ges jag möjlighet att interagera med läsare och just nu är intresset av mina signerade böcker stort. Jag både skickar till de långväga och ordnar till de som vill komma förbi och hämta.

På bilden ser ni nu de böcker som jag idag skall skicka iväg. Några stycken kommer för att hämta den idag. 18 stycken signerade böcker och det fortsätter...
För trots att det håller mig upptagen och sysselsatt, sä är det så grymt roligt att få möta läsaren om än bara för några få minuter. Få berätta lite om den, få svara på frågor, får höra om förväntningarna.
Det där som man faktiskt hoppades på att man skulle få göra en dag.

Vill du också ha ett signerat exemplar av thrillern Michelletimman?
Swisha 150 kr till 0705526126 eller texta ett meddelande på samma nummer vid intresse. Vill du att jag skickar boken hem till dig, så betalar du 200 kr. Boken får du innan jul om du skyndar dig.
Boken finns också att köpa hos bland annat Adlibris, Bokus och Cdon.

Ikväll börjar en ny serie på tv4 som heter Elitstyrkans hemligheter.
Den skall handla om världens tuffaste utmaning där 18 kvinnor och män som under ledning av före detta elitsoldater ska genomgå prövningar liknande de uttagningstester som görs till ett elitförband.

I min bok Michelletimman har bland annat bokens två huvudpersoner Dany och Malin genomgått denna tuffa utbildning. Här bjuder jag på ett litet utdrag ur boken där Malin själv berättar lite grann om den tuffa utbildning som hon gått igenom.

"Malin hade rekryterats till firman tretton år tidigare. Hon var ung, och smart och hade inte tvekat när hon blivit erbjuden ett jobb som strategisk analytiker av Lennart Forsberg själv, företagets grundare. Lennart hade en dag helt sonika klivit in på det kafé där Malin och hennes vänner brukade träffas, tagit henne avsides, bett om att få boka ett möte med henne och därefter erbjudit ett välbetalt jobb på stående fot. Hon skulle förstås få en betald utbildning innan hon tillträdde tjänsten, en unik möjlighet till en framgångsrik karriär. En månad senare var hon inskriven på ett universitet i Florida och livet blev nästan för bra för att vara sant. Ständig sol på klarblå himmel, intressanta kurser, roliga kurskamrater och vilda fester. Det skulle ändå snart stå klart för henne att något annat väntade, att utbildningen inte bara skulle bestå av ekonomi och statskunskap. När hennes parallella militära utbildning tog sin början var hon redan så uppslukad av äventyret och full av övertygelse om att hon skulle kunna vara med och göra den här världen bättre, att hon inte tvekade en sekund att bara köra på.
Det var först efter hennes första Hell’s Week på en anläggning utanför San Diego som hon började reflektera över vad hon egentligen höll på med. Utan sömn, ständigt i rörelse, hungrig, våt, kall och lerig. Ständigt den där rösten som erbjöd ett lyxigt rum på ett av hotellen nere vid stranden. Det enda man behövde göra var att ringa i den glänsande mässingklockan som alltid tycktes sitta strategiskt nära.
– Whaddaya think? All you have to do is get up and go smack the hell out of that shiny, brass bell!
Sju av tio valde det alternativet. Drop-On-Request. Malin hade aldrig varit en av dem. Hon visste att de här prövningarna var till nittio procent mentala och inte fysiska, vilket instruktörerna ville göra gällande. Att beskriva allt det som man blev utsatt för under de här dagarna hade hon aldrig försökt sig på. Ingen skulle förstå, men det var i och för sig ointressant eftersom hon ändå inte skulle få lov att berätta det för någon. Hon hade varit i Afghanistan och jagat Bin Laden, gjort två vändor i Irak, haft uppdrag i Syrien och i ett dussin andra stater. Oftast hade hon jobbat för USA:s militära underrättelse-tjänst: DIA. Hon hade blivit skjuten en gång, tillfångatagen och torterad, men hade idag varken synliga eller psykiska men. Det sistnämnda hade klargjorts av både expertis hos hennes arbetsgivare och av en oberoende psykolog.
Tre veckor. Det var allt som var kvar till Malins semester. Flera veckors ledighet. Något hon inte haft på mycket länge. Faktum var att hon inte kunde minnas när hon haft några veckors sammanhängande ledighet senast. Hon var trettiotvå år nu. Såg fortfarande bra ut. Hennes blåa ögon var pigga och nyfikna. Det ljusbruna håret hade hon låtit växa ut och det var nu stort och naturligt krulligt. Som när hon var sjutton år. Hon var mer vältränad än någonsin. Atletisk, etthundraåttio centimeter lång och åttio kilo muskler. Trots det såg hon kvinnligt vacker ut och hon visste själv om det. Hon bar för dagen en svart rak knälång kjol, vit blus och en svart jacka i enkelt snitt, med stora knappar. De svarta skorna hade hög klack, men inte för hög.
Hon kände sig lugn och snudd på harmonisk. Hon tänkte på mannen i sitt liv. Han som hade funnits där nu i snart ett år. Kanske skulle de skaffa barn, en liten familj, en mening med livet? Något som hade varit helt otänkbart bara för några månader sedan. Vem kan ha familj, när man inte kan berätta vem man egentligen är, eller vad man gör när man aldrig är hemma? Man kan aldrig bygga en relation på lögner. Förvisso skulle hon aldrig kunna berätta för honom om det förflutna. De lögner som redan sagts var omöjliga att ta tillbaka, men nu hade hon fått chansen att faktiskt börja om. Hon hade ett vanligt liv nu. "

Är du intresserad av att köpa ett exemplar av den spännande boken Michelletimman så går du in på den här sidan; Jag är intresserad av boken Michelletimman

Nu finns min bok Michelletimman åter att köpa på Akademibokhandeln, efter att varit slutsåld där en längre tid. Om du vill beställa boken från Akademibokhandeln gör du det genom att trycka här.
Intressant hur mycket det skiljer i pris från olika näthandelsföretag. Vad jag får i slutändan skiljer sig dock inte beroende på vad återförsäljarna sätter för pris.

En författares vardag?
Den här helgen har jag signerat många böcker. Fantastiskt roligt förstås, men samtidigt känns det fortfarande lite underligt. Att jag skall skriva något i en bok till någon och skriva under med min namnteckning...
Vet inte om jag någonsin kommer vänja mig med det, dock försöker jag inte stressa utan njuta här och nu i detta ögonblick. För det har varit en hektisk vecka sedan boken kom ut.
Försäljningen skall gå bra och jag signerar, kör ut böcker, levererar, planerar event, skickar och svarar på mail, svarar på sms och försöker att fundera ut klockheter i denna pandemi-tid. I en tid som den här är inget normalt och man måste se möjligheter, inga hinder. Mycket handlar om vad jag gör nu. Inget är som det skall. Inget är som jag trodde, men det blir bra ändå.
Det måste bli bra!

Ikväll har jag ägnat tid åt att paketera in flera böcker för vidare transport till vänner som jag lovat att skicka signerade exemplar till.
Jag har dessutom signerat ett antal böcker till personer som beställt och som nu finns att hämta hemma hos mig.

Har du inte redan beställt ett exemplar av min bok Michelletimman gör du det lättast genom att beställa den på nätet på t ex Adlibris, Bokus eller CDon, eller om du så vill, ett signerat exemplar direkt av mig genom att swisha 150 kr (plus eventuellt porto), till 0705526126.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.

Jag har skickat iväg ännu ett gäng böcker. För er som väntar säger jag bara:
- Håll ut!
De som har beställt och velat haft den skickad, har nu fått den skickad till sig.
All ledig tid går just nu åt till Michelletimman känns det som.
Igår kväll fick jag möjlighet att läsa ett par kapitel samt berätta om min bok. I veckan är jag inbjuden till ett sällskap att digitalt berätta om min bok. Och så blir det nog att läsa lite också skulle jag tro.
Det är verkligen roligt. Att föra samtal om sin egna berättelse är häftigt. Det skulle kunna få vara min sysselsättning resten av livet.

Jag är glad och tacksam för alla som under den här tiden gratulerat mig och genuint visat intresse för mitt skrivande. Så fort som jag varit bland människor har folk kommit fram och velat prata om min bok Michelletimman.
Lika genant det ibland kan kännas, lika roligt är det att få all den där uppskattningen.
Tack skall ni ha alla. Ni vet vilka ni är.

Idag fick jag ett fantastiskt mess. Det avslutades:
"Detta året har för det mesta varit skit, men att nu få hålla din bok i handen, är en av årets höjdpunkter!"
Då blev jag faktiskt tårögd.

Jag är tacksam.

Har du inte redan köpt den kan du beställa ett signerat exemplar
direkt av mig genom att swisha 150 kr till 0705526126. Vill du att jag skickar boken hem till dig,så swishar du 200 kr.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.
Du kan också beställa den på Adlibris, Bokus eller Cdon.

Det har firats i dagarna två.
Nu är det vila som gäller.
Jag fick en fantastiskt fin och skön födelsedag och i går afton hade jag ett litet inofficiellt boksläpps-partaj. Trots att jag la mig tidigt och att jag sovit ordentligt i natt, så har det verkligen varit lite si och så med sömnen den här veckan. Det har liksom varit ganska mycket nu ett tag. Roliga förstås, då mycket av det som varit just "mycket" är relaterat kring min bok Michelletimman.
På tal på Michelletimman - nu börjar jag få lite kommentarer från folk som läst ut boken. Så många fina kommentarer hitills så att jag blir alldeles överväldigad. Det är ju förstås så att de som tycker motsatsen antagligen inget säger, men man får glädjas över det positiva man hör. Idag var det förövrigt en som kom fram och berättade att hon tyckte boken var jättespännande och att man inte kunde sluta läsa den. Det är just det som jag hoppas kunna förmedla med min bok - spänning. Så det var verkligen något som gjorde mig glad.

Idag är det slut med firandet, men att få hålla på med saker som är relaterat med min bok Michelletimman, är ju nästan som ett firande i sig. Att få signera böcker och skicka iväg är ett sorts firande i sig. Segerns sötma om man så vill.

Denna förmiddag är vigd åt arbete kring min bok Michelletimman. Det är ett varierande jobb som följer när man gett ut en bok. Saker som man aldrig trodde att man skulle ägna sig åt. Kanske är det just den här tiden, eller så är det så här det är.

Jag har fortfarande en hel del böcker liggande som väntar på att bli hämtade och lästa. Några glada förväntansfulla läsare är på väg under dagen. Hade önskat att jag hade haft mer tid åt att jobba med det här så att jag även aktivt kunde köra runt för att leverera dessa.

Just nu har jag signerat ett tiotal böcker och paketerat för vidare leverans med Postnord. Det är så inspirerande att det är så många som vill ha signerade ex.

Jag får till mig att det nu inte går att köpa böcker på Cdon längre.
Slut i lager.
Jätteroligt förstås, men något som omgående måste åtgärdas. Ett av det första jag måste kolla upp i morgon bitti.

Så här rullar det på. Det är en söndag med högt tempo, men det är förstås bara roligt!

Vill du också ha ett signerat exemplar av thrillern Michelletimman som utspelar sig Blandannat i Färgelanda?
Swisha 150 kr till 0705526126. Vill du att jag skickar boken hem till dig, så swishar du 200 kr. Boken kommer inom 5 arbetsdagar.
Boken finns också att köpa på Adlibris, Bokus och Cdon.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.
Snart är det jul igen och kom ihåg att en bok är det finaste man kan få.

Jag avslutar kvällen med att signera ett antal böcker. Ett behagligt slut på en kväll. I början funderade jag en hel del på det här med att signera. Hur skriver man egentligen och vad skall man skriva? ”Trevlig läsning” och ”Hoppas att du kommer att gilla boken”, men det kan man ju inte skriva i varje bok? Ofta får jag frågan om jag inte kan skriva något personligt. Det är inte speciellt svårt om man har en relation till personen som skall ha boken, men utmaningen kommer då egentligen alla läsare vill att man ska skriva något personligt. Alltså något som är för bara dem. För tillslut kommer man dit då det känns som att man använt sig av alla bra fraser som finns.
Men, egentligen så tycker jag inte att det är speciellt svårt, för ofta kommer orden till mig just där och då.

Det hade verkligen varit så roligt att kunna ha boksignering där folk faktiskt står i kö för att köpa boken. Att få möta de där förväntansfulla människorna rent fysiskt. Ibland funderar jag på om jag någonsin kommer få uppleva den känslan? För det hör ju liksom till. Det tillhör liksom konceptet. Jag är en skribent mitt i en pandemi som antagligen aldrig får känna den känslan. Just i stunden känns det trist.

Men,

Jag har så mycket annat att glädja mig åt och att faktiskt få möta läsare som läst min bok och faktiskt få ta del av deras uppriktiga berättelse om den upplevelsen är fantastisk.
Jag hade förmånen att i veckan få sitta ner och föra ett avslappnat boksamtal om Michelletimman med en som precis läst ut boken. Hon förklarade att hon aldrig annars läser den sortens böcker. Det var så intressant att få höra hennes ingående intryck som jag uppfattade som ärliga och uppriktiga. Det är dessa samtal som är så givande och betydelsefulla för mig.

Jag signerar två böcker till innan jag går och lägger mig. Det är midnatt, men jag känner mig full av liv.

Om du är sugen på att köpa boken finns den bland annat på Adlibris, men du kan också beställa ett signerat exemplar av mig genom att swisha 150 kronor till 0705526126, eller om du vill ha den skickad till dig; 200 kr.

Jag tänker gå live!
Dyka upp i flödet hos folk. Prata om min bok Michelletimman och kanske läsa något kapitel.
Nu på söndag, 1a advent klockan 1600 kommer jag göra kanske världens första live-signering? För om man kan ha live-framträdanden på Facebook, måste man ju också kunna ha boksignering online på Facebook.
Jag hoppas förstås att du vill vara med, ställa frågor om boken och skrivande i almänhet.
Nu testar vi!

Den här platsen kommer stå i händelsernas centrum i min bok Michelletimman. Kolla in filmklippet nedan som jag spelade in i somras där jag berättar lite kring det.

Det är drygt en månad fram till valet. Det i förväg mest ovissa valet någonsin i Sverige.
I Stockholm försvinner en fd elitsoldat under mystiska omständigheter.
I New York pågår ett politiskt maktspel om den gemensamma försvarsbudgeten, samtidigt som kriminella krafter samlats i världens huvudstad för att rusta för framtiden.
Detta sammanvävs med våldsamma attentat mot offentliga platser i det lilla samhället Färgelanda, Dalsland. Attentat som rubriceras som terrordåd.
Malin längtar efter semestern som hon planerat att tillbringa med mannen i hennes liv och Dany tänker bara på Michelle som han kanske snart kommer få återse igen?

Köp den spännande boken Michelletimman av mig eller i handeln och få reda på hur långt människor i utsatta situationer är beredda att gå för den egna personliga friheten.
Boken kan du beställa på Adlibris, Bokus, Cdon, mm eller signerad direkt av mig genom att swisha 150 kr till 0705526126.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.

Jag och Eric poserar med Trump Tower i bakgrunden. Det är 2017 och han är med sina föräldrar på sin sista utlandssemester som det tycks för ett bra tag. Vi har några fina dagar i New York. Donald Trump har inte varit president ett år ännu, men ändå lyckats att dagligen skapa stora rubriker på grund av det sätt som han leder landet på.
Nu valspurtar Trump och tycks vara ostoppbar.Tiden rusar, men Trump fångar varje ögonblick. En värld tycks redan förutspått utgången.

Efter en långhelg är det dags för mig att hoppa upp i sadeln igen. 7 veckor kvar till julledighet som någon sa idag.
7 veckor går fort, när hela universum rasar.
Efter någon månad av lugn är Folkhälsomyndigheten på hugget igen. Vi påminns av smittans hemska framfart och dess konsekvenser.

Jag förbereder mig inför att min bok släpps i veckan som kommer.
Det är även en konstig tid för personer med författar-ambitioner. Det är nu som man måste pröva sin kreativitet och ha is i magen.
Det är en orolig tid, men också en spännande tid, lite beroende på vilken infallsvinkel man tar.Ja

Jag förbereder mig för en natt och sedan en dag och så några dagar till. Jag vet ingenting. Jag vet ingenting om framtiden.

"Det kryllar av folk på gatorna i den här delen av New York. Den här kvällen är inget undantag. För åtta år sedan kidnappades Danys livskamrat Michelle och sedan dess har ingenting varit sig likt. Förrän nu.
Ikväll har rätt tillfälle dykt upp för att få henne tillbaka och Dany är beredd att göra allt som krävs, för kärleken har inget pris..."

Kommer i november!

Boken Michelltimman utspelar sig framförallt på tre olika platser i världen. I New York, i Stockholm och i Färgelanda.

I Färgelanda utspelar sig bland annat denna scen.

"Malin signalerade till poliserna att de skulle avancera mot helikoptern och de tecknade med varsitt finger att det förstått samtidigt som om de började röra sig framåt. Malin noterade att statsministerns sekreterare tillsammans med den tredje polisen gick ett par meter åt vänster om dem. Allt gick enligt plan…fram tills nu...

Malin hade sett det i ögonvrån. Sett eldsflamman som under en hundradels sekund, ett hundratal meter bort, snett åt höger om helikoptern, liksom blixtrat till och hon hade därefter rent instinktivt kastat sig mot statsministern och vält omkull honom. Sedan två öronbedövande smällar.

Bom, Bom! En, två sekunder, sedan ytterligare en smäll. Bom!
Polisernas automateld tog vid och svarade, Men den var helt improviserad och var inte riktad mot något bestämt mål utan som ett svar på attacken och en signal att ”kom inte och bråka med oss!”

Malin låg fortfarande kvar tvärsöver statsministern. Hon hade Glocken kvar i högerhanden och senare skulle hon känna av hur hårt hon krampaktigt kramat om pistolen. Hon kunde känna hans andedräkt. En andedräkt av allt för mycket kaffedrickande och en sen eftermiddag utan någon form av munhygienisk uppfräschning. Men det här var ingen date utan snarare en krigszon och då brydde sig ingen om dålig andedräkt."

Boken kommer i november.

Jag är överväldigad över all positiv respons jag fått inför mitt boksläpp i november. Jag vill på detta vis tacka alla som ringt till mig, skrivit till mig, gillat inlägg och kommenterat inlägg angående mitt kommande boksläpp. Det betyder mycket för mig!

Jag kommer att ha ett begränsat antal böcker som jag kommer sälja signerade för 150 kr. (I handeln 207 kr)
Är du intresserad av att förboka ditt signerade ex, swisha 150 kr till 070-5526126 och på meddelande skriver du "Michelletimman". Om du vill att jag skall skicka den med post tillkommer porto.

Först till kvarn! Boken kommer i november.

Min bok Michelletimman utspelar sig framförallt på tre olika ställen i världen. New York, Färgelanda och Stockholm.
I Stockholm bor en av karaktärerna och i filmklippet nedan får ni följa med till huset där Sofia bor.
Vem är då Sofia?
Köp den spännande boken Michelletimman av mig eller i handeln och få reda på hur långt människor i utsatta situationer är beredda att gå för den egna personliga friheten.
Boken kan du beställa på Adlibris, Bokus, Cdon, mm eller signerad direkt av mig genom att swischa 150 kr till 070552612.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.

Boken kommer ut den 2 november.

Igår skickades Michelletimman till tryckeriet.
Innan dess hade jag godkänt den sista versionen av det redigerade manuset, gått igenom hur boken skall lanseras och fått flera av mina frågor besvarade om hur det fungerar i bok-världen.
Om 4-5 veckor finns den att köpa.
Det där manuset som ligger där framför mig skall nu bli en bok.
En förstås helt overklig tanke. Ändå så känns det inte som en sån stor sak. Så som jag trodde att det skulle kännas. Kanske beror det på att jag varit "färdig" med manuset sedan årsskiftet och detta år hittills har bestått av redigeringsarbete och genomlysning. Att jag på något sätt har lämnat det. Eller så är det Corona och inställda bokmässor och andra event som dämpat min entusiasm.
Oavsett så är det det ändå skönt att det är färdigt. Att det nu skall bli ett resultat. Att Michelletimman finns på riktigt.
Just nu bara en stor tomhet, men en vetskap, att jag faktiskt klarade det.

Under hösten 2018 började jag skriva på mitt livsprojekt Michelletimman. Jag hade skrivit bokmanus tidigare, men aldrig med önskan om att få det jag skrev publicerat.
I slutet av förra millenniet kom en idé till mig och under nästkommande år skulle den där idén bli en berättelse och något som jag började tänka på allt mer. Berättelsen liksom formades inom mig under de där åren och personer som skulle kunna vara med i den föddes.
Det var dock lite senare som tanken om att faktiskt skriva den dök upp i mitt huvud.
Att det på min bucket list under en längre tid funnits med att någon gång få skriva och ge ut en bok var ingen hemlighet, men när var skrivet i stjärnorna.
Men så, där någon gång 2018 fick jag frågan om jag inte ville skriva en bok och ge ut den och mitt svar förvånade t om mig. Javisst!
Jag var på det klara med att det skulle bli tufft och ta tid, men i ärlighetens namn hade jag egentligen ingen aning om något. Inklusive hur det gick till att skriva ett bokmanus. Skriva visste jag hur man gjorde, men hur sedan processen gick till därefter hade jag ingen aning om.
Under början av det här året hade jag skrivit klart, men inte visste jag då att det egentligen var då det började. Det var då det verkliga jobbet tog vid. Jag som behövde läsa manuset flera gånger om, redigera, lägga till, ändra och ta bort. Tog bort gjorde inte jag så mycket. Det var det andra som gjorde. Lektören var stenhård och till en början hade jag riktigt svårt att ta det där.
Med tiden förstod jag att det var så det gick till.
Jag minns ett samtal jag fick från redaktören där någon gång i mars som lovprisade mitt manus och dessutom gav mig beröm för att jag efterarbetat det så bra att det inte blivit så mycket att ändra på. I det läget blev jag tyst och funderade på om redaktören överhuvudtaget följt processen.

De sista två veckorna har jag och förlaget ägnat oss åt en sista genomläsning och strax innan dess så var det omslaget det jobbades med. På tisdag skall jag godkänna slutprodukten för att det sedan skall kunna skickas till förlaget. Därefter kommer det ta cirka 4 veckor innan den kommer ut.

Det har alltså nu tagit två år sedan jag påbörjade detta projekt. Väldigt många har under tiden frågat mig hur det går och visat intresse, något som känts stimulerande och inspirerande.
Men det har också med tiden känts allt tuffare när man frågat om när boken kommer ut. när är jag klar. Jag tror att det liksom för mig är svårt för folk att förstå hur lång tid det tar och någonstans där börjar man fundera om det verkligen kommer bli någon bok av det här.

Jag har funderat på om 2 år varit alldeles för lång tid. Om jag skulle kunna jobbat snabbare?
Jag kan idag känna mig otroligt stolt över att jag klarat det överhuvudtaget. Det har varit stunder som varit tunga för mig personligen, men jag har ändå kunnat koppla bort det och skrivit och jag har jobbat 100 procent och dessutom varit hundraprocentigt aktiv i det ideella föreningslivet, samtidigt som jag skrivit på mitt manus. Det tycker jag är väldigt bra gjort.
Till veckan ger jag mitt godkännande att lämna in mitt manus för tryck. Sedan kommer det vara en bok.

För ett år sedan satt jag på ett hotellrum i Brooklyn och skrev kapitlen Williamsburg, Brooklyn, Uptown Manahattan och Plaza hotel.
Jag skrev också om Krigets Afganistan och här är ett litet smakprov från just den texten.

”Jag vill inte dö,” sa hon, utan att titta på de andra den här gången.
”Ingen mer skall dö,” sa han och den andra kvinnan föll in i samtalet och lade till:
”Det är över nu. De kommer och hämtar oss när som helst. Jalalabad ligger bara två timmar söderut med bil härifrån, snabbare från luften.”
De tittade alla tre upp mot himlen för att försöka få en skymt av en anländande Chinook-helikopter.
Bakom dem låg Tora Boras imponerande tunnelsystem, vita bergens dolda rum. Men de skulle inte titta bakåt, de skulle inte ta skydd av grottornas mer än trettio meters tjocka bergsväggar, eller dess kilometerlånga gångar. De var så innerligt trötta på det här kriget och ville bara vara någon annanstans.

Under slutet av 90-talet hängde jag på ett slitet gym på Campus, i Mercer University, Macon, Georgia.
Varje dag klockan fem kom en student som hette Michelle in på gymmet och det fick träningsintensiteten bland de manliga utövarna att öka med över 100 procent. Just där och under de här tillfällena föddes historien, thrillern som går under namnet Michelletimman.

Genom åren har den där historien funnits kvar inom mig, men det var först under våren 2018 som jag bestämde mig för att göra verklighet av den och låta den bli mitt första publicerade alster.
Boken är ännu inte publicerad, men manuset färdigskrivet och just nu pågår redigering för fullt och förhoppningsvis finns den i bokform under augusti/september.

Jag hittade de här gamla bilderna från slutet av 90-talet och massor av minnen flög förstås över mig. Det som hände då påverkar mig i dubbel bemärkelse idag.

Vilken snygg bild på mig!

Jag i mitten, Pavel på min vänstra sida och Hank på den högra. Bakom Pranav.

Jag får en del frågor om hur det egentligen går med mitt bokmanus. Som flera av er som följer och läser mina inlägg vet, så var min övertygelse att den skulle vara klar för länge sedan. Därefter har varje deadline som jag satt upp gått ut och massor av jobb funnits kvar.
Att försöka sig på konststycket att skriva en bok har på alla sätt visat sig tuffare än vad jag trott. Inte själva skrivprocessen, för den tycker jag fungerat bra, när jag haft tid att sätta mig ner att skriva. Tiden har förstås varit ett faktum som sinkat mycket. I min enfald hade jag nog tänkt att jag skulle kunna låsa in mig någonstans och skriva under alla andra timmar då jag inte jobbade. Så fungerade det inte...
I själva verket har jag fått ta den tiden som funnits kvar när allt annat varit färdigt.
Jag tror att om jag haft mitt skrivande som ett jobb som jag skulle kunna lägga 8 timmar om dagen på mellan 8 och 5, så hade jag klarat det. När jag menar "klarat det" syftar jag på att det finns så många som säger att de aldrig skulle kunna sitta och skriva på beställning. Så tänkte jag också förr, men precis som när jag skriver musik så är jag väldigt strukturerad och drabbas så gått som aldrig av någon skrivkramp.

Nu har efterarbetet tagit vid och som väl är ligger det inte på mig att rätta till alla syftningsfel och galna meningsuppbyggnader. Dock, innan vi kommer så långt skall min story gås igenom och beabetas.

Håller det? Var och när tappar berättelsen tempo och behövs det göras något åt det? Finns det något jag glömt att skriva ­eller kanske råkat redigera bort? Hur är det med den röda tråden och alla sidotrådar? Har jag tappat bort någon tråd i berättelsen?
Just nu jobbar jag med text som känns överflödig eller alltför tung och I de fallen handlar det om att ta bort, eller att skriva om.

Arbetet med att färdigställa och ge ut en bok fortsätter med andra ord och det där med att jag trodde att man var så gott som klar när man skrivit klart berättelsen, visade sig inte alls stämma.

En av syftena med resan till New York var att få besöka de där platserna igen som beskrivs i min kommande bok Michelletimman. Som en säkerställan att storyn funkar och håller även i verkligheten, då det känns viktigt för mig att det skall vara så verklighetestroget som möjligt. Att det skall klara en granskning av någon som verkligen vill kolla in de där platserna och jämföra med verkligheten. Ett annat syfte var att få inspireras av miljöerna och ge mig ytterligare "bränsle" så här i sluttampen av mitt skrivande.
Under nätterna fick jag också möjlighet att skriva och redigera en del. Så här efteråt så känns New York också som en riktig framgång för arbetet med Michelltimman. Nu är det bara för mig att skriva färdigt de där sista kapitlen.

Kaffe och bubbelvatten. Dessutom en formidabel och njutningsfull "författarlunch" i min mage.
Söndag och lugn i mitt hus.
Men min egen aktivitet är det inte fel på och när jag tar en paus i mitt skapande för att titta in i min bloggvärld, gör jag det med viss oro inom mig. Jag får inte bryta dessa cirklar nu. Jag får inte tappa mitt fokus. Jag har ett bokmanus som skall bli en bok och just nu har jag kommit så långt så att jag kan ägna mig åt att gå igenom kapitel för kapitel. Följa den röda tråden och framförallt kontrollera så att den faktiskt finns där. Kontrollera om storyn verkligen håller. Så många kapitel, så många sidor.
Det slår mig att vissa saker som jag skrivit där kommer jag inte ihåg. Jag överaskas ibland över mitt språk och över det som jag skrivit. Det har förvisso tagit sin tid att få ihop det här, men jag skulle aldrig kunna tror att jag skulle hitta meningar och ord som jag överaskats över att jag skrivit. Det gör jag och det ganska ofta.

Nu njuter jag över att Michelltimman fått liv. Att den äntligen är nedskriven och alltid kommer att finnas.
All form av skapande gör en själv odödlig. Man liksom finns kvar, trots att man för länge sedan är borta.

En månad till julafton.
4 veckor kvar att jobba tills att det är dags för lite vila och sedan uppladdning. De där vintermånaderna i början av året kan vara extremt långa ...och jobbiga. Då, när de här veckorna är avklarade vill jag åka tillbaka till New York igen (om nu allt med boken är färdigt till dess.)
Michelletimman utspelar sig till stor del i den här staden och jag har också under två tillfällen då jag jobbat med det här bokmanuset åkt till just New York för att prova idéer, få inspiration och för att skriva.
Anette frågade mig när vi satt på planet hem från New York om jag skulle kunna stanna kvar. Om jag faktiskt skulle kunna tänka mig att bo i New York? Om jag skulle kunna leva ett liv där och det för resten av mitt liv?
Mitt svar var då ja och så här några veckor senare när jag tänker efter har det inte ändrats.

På bilden poserar jag glatt i en selfie med vackra Bow Bridge bakom till vänster om mig och bakom till höger; Dakota Buildings. Det här skulle gärna få vara mitt dagliga promenadstråk. Den här staden skulle kunna få vara mitt hemma.

Jag har det där bokmanuset som jag håller på med. En thriller på flera hundra sidor. Never ending story. Först skulle jag vara klar i april, sedan augusti och nu kämpar jag för att bli klar innan det här året är slut.
Jag har tre kapitel kvar. Då borde det vara nära...
Det har aldrig varit problem med själva skrivandet. Den där storyn har varit klar sedan länge. Däremot är tiden en faktor.
1. Det tar längre än vad man tror att skriva en bok.
2. I ett hektiskt och aktivt liv skall man få plats med ytterligare en sak som skall göras.

Jag har alltid sett det här skrivprojektet som något som jag skall priortera. Ändå tycks det alltid finnas ytterst lite tid kvar till att just skriva, när man gjort allt annat som skall göras under en dag.

Det är måndag kväll och jag skriver inte för att jag vill säga någonting, jag skriver därför att jag har någonting att säga.

Om mindre än en månad skall jag ha semester. Det känns verkligen underbart att veta att man har det framför sig.
Under förmiddagen har jag tänkt på trevliga semesterresemål.
Jag har varit privilegierad i mitt liv och fått besökt många trevliga och fina platser i världen. Bland annat Niagara falls. Det har jag tänkt på under förmiddagen. En del av handlingen i den bok som jag nu skriver utspelar sig just där.

Härom kvällen läste jag en bok om John Steinbeck och hans skrivande. Det var så mycket där som jag tog till mig. Dessutom fanns det så många fina poetiska formuleringar som gjorde mitt hjärta alldeles varmt.
Som t ex;

"Maybe it’s like this, Max--you know how, when you are working on a long and ordered piece, all sorts of bright and lovely ideas and images intrude. They have no place in what you are writing, and so if you are young, you write them in a notebook for future use. And you never use them because they are sparkling and alive like colored pebbles on a wave-washed shore. It’s impossible not to fill your pockets with them. But when you get home, they are dry and colorless. I’d like to pin down a few while they are still wet."

Och jag känner igen mig så mycket i det där i mitt egna skrivande oavsett om det handlat om låttexter, poesi eller annan textframställan. En gång i tiden var jag den där unga pojken med pennan och anteckningsblocket i fickan som skrev ner ord och meningar som jag hittade, för att sedan ha de längre fram. Vackra ord, "glittrande och levande" som Steinbeck beskriver dem och jag har själv ägt de där "färgade småstenarna på en vågtvättad strand". Jag har också upplevt hur de där orden senare blivit "torra och färglösa" och hur man i besvikelse kastar dem åt sidan.
Men jag har också varit med om hur jag hittat dem flera år senare och tagit upp dem, tittat på dem, smakat på dem, läst dem gång på gång och upptäckt detas skönhet. Som en nygammal förälskelse på Genesarets norra strand...just där som Jesus sägs ha träffat sina lärljungar för första gången efter att hans uppståndelse. Där allt är som vackrast.

(Jag håller på att skriva en bok som heter Michelletimman. Mer om det och den hittar du här.)

Det är varma nätter och dagar utan slut. En del ägnar sig åt en jakt efter skuggan, andra lever sina liv på en strand eller solstänkta klippor. Det här är kulmen på ett högtryck. Det var så de sa i morse på Nyhetsmorgon. Att vi når kulmen idag eller i morgon.
Jag sitter i skuggan och ...kommenterar väder.
Jag är egentligen mitt uppe i research-arbete om krig, arméer och försvar. Men just nu och ett par timmar tillbaka försöker jag hitta och komma över all information jag kan om "Congressional Research Service". Ett företag som uteslutande jobbar för Amerikanska kongressen och tillhandahåller politiska och juridiska analyser till kommittéer och ledamöter i både kammaren och senaten, oavsett partitillhörighet. Deras högsta prioritet är att se till att kongressen ständigt har tillgång till rätt information och analyser.

Det är ett spännande arbete att ta till sig fakta för att väva in det i sin egna berättelse. Dock tar det tid. Något som jag i det här fallet inte har så mycket av. Men jag jobbar vidare och forskning är ju egentligen riktigt kul, även om att det egentligen handlar om vad andra redan har sett.
Min del i det hela blir att tänka vad ingen annan har tänkt.

Jag är tillbaka i Sverige. Det är hej då Madeira för denna gång. Men semestern fortsätter och förhoppningsvis lite "semestermood". Först och främst behöver jag få jobba med mitt bokmanus. Skriva klart det så att det kan gå till redigering. Det är en ny dag och allt går vidare. Men först en stilla stund med mina tankar. Mina tankar om en ljus tid.

Jag på toppen på Pico do Ariero. Det är friskt och lite kallt, men framförallt bedårande vackert. Hur många gånger kan man nå toppen?

Hemma, Sverige 2019. Jag ger mig ut tidigt. Ut i ett stilla sommarregn. Som om någon sprayar regnet ner på mig. Konstant duttande. Fåglarna kvittrar, himlen är mörk, jag går rakt fram. Jag tänker på vad jag skrall skriva när jag kommer in. Jag tänker på den där historien som jag har och hur jag för berättelsen framåt. Mot en toppnivå, någon platå där i mitten är inte bra nog. Nästa kapitel - var är jag då? Allt detta arbete för att nå en slutdestination, för att nå toppen.

2 timmar senare. Regnet öser ner, 5 koppar espresso och ännu ett färdigt kapitel,

En skrivarlya kan se olika ut.
Idag har jag valt en plats ute i skuggan. lite avskilt, lite svalt och mycket rogivande. Kanske...
Det enda viktiga kravet jag egentligen har är att det skall vara lugnt runt mig ...och tyst. Jag tillhör inte dem som vill skriva till pampig klassisk musik eller hård och metallisk hårdrock. Jag har t om svårt att låta fingrarna dansa fritt på tangenterna akompanjerat till fågelkvitter. I och för sig så består fåglarnas inslag av måsar, skator och kråkor som bråkar och låter och försöker göra sitt bästa att störa friden. För så där känslig har jag blivit mot oönskade ljud. Det gör det antagligen inte bättre av att jag med tidens gång jobbat upp ett visst ..skall vi säga ..förakt till dessa fågelarter. Jag vill så gärna visa kärlek och förståelse till min omgivning och för dem får jag verkligen kämpa med mina känslor.

Nåja, nog om det. Det jag egentligen vill skriva om idag är just mitt skrivande och då inte dessa rader, utan hur jag under flera månader jobbat med ett bokmanus som till hösten skall resultera till en riktig bok. En fysisk bok med hård pärm. Deadline var först satt till april, men har nu flyttats fram till 17 augusti.

Jag får ofta frågan (för just nu börjar det bli mycket frågor kring "boken") hur långt har du kvar? En fråga som jag har svårt att svara på. För det är så här: Jag har aldrig skrivit en bok förut. Vet inte alls hur man egentligen skall göra, utan jag bara skriver så får vi se hur det går. ...Och så har jag ju faktiskt gått en skrivarkurs en sommar för mycket länge sedan, vi pratar nittiotal och högskolan erbjöd sommarkurser av olika slag.
Men tillbaka till frågan; Jag har absolut skrivit hälften och närmar mig något slag upplopp. Jag kan tänka mig att jag skrivit runt 300 sidor och det bör sluta någonstans runt drygt 400 sidor. Då pratar jag om boksidor och inte A4 sidor. För det har jag fått lära mig är helt skilda saker. Jag vet hur det skall sluta och jag vet vägen dit, men kan inte föreställa mig egentligen vad det innebär i sidor. Med andra ord så är mina drygt fyrahundra sidor en ren gissning. men vi säger så, eller rättare sagt; jag säger så. "Jag har ungefär 150 boksidor kvar".

Från och med idag kommer ni kunna följa mitt skrivande här på bloggen. På vilket sätt får framtiden visa, men jag kommer absolut berätta om vad den handlar om, hur jag fick idén till handlingen en gång för länge sedan, hur berättelsen växer fram, om svårigheter, tekniker och inspiration.
Michelletimman skall få sin egna plats i cybervärlden.

Att vara skribent och tillbringa dagarna med att skriva är inte alltid så glamoröst. Som nu när jag efter lunch och vila satt mig ner med en vad jag tycker välförtjänt espresso för att påbörja del två av dagens skrivarbete och något händer, något stöter till något som stöter till en kopp och så...
Då känns det faktiskt tungt att vara en skribent och man önskar att man istället låg på en strand någonstans och firade en solig och fin semesterdag.

Det är tisdag kväll och allt är tyst i mina rum. Ja, inte bara tyst, utan även tomt. Jag har skrivit i timmar. Har försökt att brottas med orden och har också fått fram meningar. Meningar som jag faktiskt tyckt om. Men, det går inte alltid lätt att skriva och ibland är det som att man får kämpa för varje mening. Detta i en tid där jag lever under en extrem tidspress och verkligen måste producera varje dag och föresten inte bara det; utan även prestera mycket.
Det är då det är viktigt att man sätter upp små mål för sig själv. Att man t ex sätter upp ett tidsmål att;

Sommar, sol och värme är just sånt som gör det svårt att motivera sig att sitta inne vid t ex ett skrivbord. Jag brukar försöka att hitta en plats i skuggan där det fungerar att sitta och arbeta. Där det går att skriva, men ibland vill man bara njuta av väder och allt det sköna just nu. Som idag, när jag istället för att "tokskriva" istället gav mig iväg upp genom Dalsland för att njuta av tid och rum. Att vara upptäckare, att vara livsnjutare och bara ta tillvara på dagen på ett njutningsfull sätt. För mitt skrivande blev det förstås förödande, då jag idag förlorat flera timmar vid tangenterna, men i det långa loppet hoppas jag på att ändå tjäna på det. Att just såna här saker skall ge mig extra energi att orka bli klar i tid.
För just nu innebär det att kvällen är vigd åt just det där skrivbordet och kanske även en del av natten. Det känns dock inte speciellt jobbigt.

(Jag håller på att skriva en bok som heter Michelletimman. Mer om det och den hittar du här.)

Nattsömnen blev det inte så mycket med. Det var varmt, kvalmigt och jag hade ätit för mycket. Det var dessutom mardrömmar som skrämde och persienner som slog.
Men idag skiner solen igen och jag förbereder mig för en långpromenad. Uppvärmning inför eftermiddagens skrivarpass som kommer handla om ond bråd död.

Jag försöker sitta just där när jag skriver. Oavsett när det är sol eller ej. Jag tror på nyttan av att dra in frisk luft genom lungorna och inte begrava sig i ett mörkt rum under min skrivperiod. Jag vill kunna njuta av allt det fina under den här årstiden.
Jag har fått en ny deadline. Det är den som jag försöker hålla nu. Mitt skrivande går in i en annan fas där jag skriver på heltid.
Jag har funderat på hur jag skulle vilja ha bokomslaget. Jag har varit helt fri från tankar och idéer om det, samtidigt som jag gärna vill ha möjligheten att kunna bestämma det själv.
Jag tror att jag kommit på hur nu. Hur min förstasida skall se ut.

För en stund sedan var hela himlen helt blå. Något hände...
Plötsligt råder andra förutsättningar.
Det där regnet som var på väg in fanns på riktigt, hur än omöjligt det kändes för bara en timma sedan då himlen var molnfri.
Det var skönt så länge som det varade. Nu fortsätter jag att skriva på bok.

Jag är uppe extra tidigt för att hinna skriva innan det är dags att åka till klubben. Det händer mycket i dag.
Men än så länge är det bedrägligt lugnt och medan jag dricker mitt kaffe lyssnar jag på fågelkvittret utanför mitt köksfönster. Nu har jag någon timma på mig att skriva på mitt bokmanus. Den senaste veckan har det verkligen varit lite si och så med skrivandet. Var bortrest under helgen och veckan därefter har gått i ett rasande tempo. Maj brukar göra det. Som om det vore ett enda upplopp inför semestertid. Kanske är det jobbet som påverkar det? Just nu är det skolavslutningstider med allt vad det innebär. Högsäsong inom mitt yrke skulle man kunna säga. Det är nu som det är viktigt att hålla ut, hålla ihop och stå ut...

Det har blivit mycket av "det där" mobilbloggandet det sista. Jag älskar just den möjligheten att när som helst kunna publicera inlägg. Samtidigt saknar jag att skriva de där lite mer "ingående" inläggen. Att verkligen få beskriva den där känslan, händelsen eller musiken som påverkar mig i stunden. Därför är det skönt att få sitta så här vid ett tangentbord. Att få skriva dessa rader innan jag sätter "tänderna i" mitt bokmanus. Att bara göra det.

Det mest effektiva om man skall ha bra skrivrutiner är att gå upp tidigt och helst hunnit med att arbeta ett par timmar innan frukost. Att skriva är som så mycket annat; Om man inte håller sig till bra rutiner så kommer man hjälplöst efter. Att skriva är att anstränga sig till sitt yttersta. Inga meningar kommer av sig själv.
Nu är det dock alldeles strax dags för frukost. Jag skall unna mig att äta länge och sakta. Sedan väntar en mycket spännande dag.

Som barn fanns det hos mig en fascination för skrivmaskiner. Människor som ägde en skrivmaskin var spännande människor. Kanske var det här som min nyfikenhet för att skriva också växte fram?
Något av det mest spännande som man kunde göra var att skriva på en skrivmaskin. Det fanns tillfällen då man var hos någon som hade en maskin och så blev man erbjuden att få använda den. Det var stort.
Under 90-talet skrev jag flitigt på en gammal maskin som jag kommit över. Det blev poesi, låttexter och noveller. På något sätt så kändes det mer på riktigt att skriva på en stor bastant "pjäs" som stod stadigt på bordet, med ett nästan alltid dåliga färg och radér - band och Tipp-ex nära till hands.
Även om jag kan romantisera och skrivmaskiner, är jag glad över de fördelar som datorer bär med sig. I kväll när jag sitter och skriver ännu ett kapitel i det manus som skall bli boken Michelltimman, är jag glad över alla redigeringsmöjligheter och hur jag snabbt och enkelt kan hoppa mellan olika kapitel.
När jag känner mig nostalgisk plockar jag fram min farfars reseskrivmaskin, slår an tangenterna och låter fingrarna få dansa en stund.

Det är kaffestund och jag går igenom mitt bokmanus, redigerar, lägger till och drar i från. Främst kollar jag upp så att allt blir sammanhängande. Att något som jag tidigare tagit med, senare kan få en innebörd i historien. Jag är inte färdig. Det handlar inte om någon slutredigering, mer som ett sätt att värna om strukturen. Om en liten stund skall jag sätta igång med att skriva. I och med att jag nu tillslut fått in ett bra tempo i skrivandet riktigt längtar jag till att få sätta mig ner vid tangenterna och ge mig in i den där fiktiva världen.

En gång hörde jag någon säga att dålig text kan redigeras. Men en text som inte har blivit skriven kan man inte göra någonting med. Det där är en mening som jag bär med mig och som jag lyfter fram när det behövs. Det viktiga är att inte känna några hinder. Att inte begränsa sig själv eller ännu värre; censurera sig själv. Att våga och att förmå sig.

Det är så många saker som jag har lärt mig under den här tiden då jag jobbat med mitt bokmanus. Både om mig själv, skrivtekniker och den ständiga kampen med att hålla en historia vid liv. Uthållighet är ett svårt moment. I början flyter allt på så lätt, men med tiden blir själva skrivandet också en vardag. Det handlar om att hålla på strukturen och ta bort alla de där störande momenten runt omkring en. Att finna en lugn vrå.
Just uthållighet har nog alltid varit en paradgren i mitt liv. En stor anledning till att jag t ex utan avbrott fortfarande bloggar efter alla dessa år. Ändå är just det där att hålla ut, att vara tålmodig som är det svåraste för mig just nu. Man vill ju så mycket. Man vill ju bli klar i tid samtidigt som att de skall bli bra.
Jag fortsätter att fokusera, kör på och försöker inte tänka så mycket på det. En dag är jag framme vid mitt mål. Att faktiskt skrivit min första bok och det på riktigt.

Det här kommer bli årets hitills mest lästa inlägg.
Det är effekten av att jag inte skrivit på ett tag. Så är det alltid. När man inte skriver något inlägg kan man vara säker på att antal besök på bloggen inte minskar. Iallafall inte till en början. Ibland kan det t om öka. Resultatet av människans nyfikenhet.

Jag gör just inte så mycket just nu mer än att jobba och skriva på min bok. Det där skrivandet måste fortgå oavsett inspiration och läge. Det är ju mitt "mission". Som ett sista uppdrag.
New York är en av platserna där boken utspelar sig. Det är där som själva "nerven" finns. I dessa dagar har jag tittat på många kort jag tagit därifrån genom åren. Jag har tittat på filmklipp. De mesta filmklippen tog jag i höstas. När jag rekognoserade inför mitt skrivande. En värdefull skatt att ösa ur nu när jag skall sätta ihop allt.

På min födelsedag spenderade jag timmar i Central Park. Det var så precis som jag ville ha min 50-årsdag. På bilden ovan ; vi gick omkring i Strawberry Fields och jag fick en bild på mig själv vid minnesmärket av John Lennon och hans gärning. Vi strövade runt i området som är en tyst zon i parken, vi tittade, tog in, reflekterade och i just den stunden kände jag mig inte bara som världens lyckligaste man, utan också stark och harmonisk. En fantastisk känsla som man gärna skulle vilja konservera och plocka fram när helst det behövs.

"Let me take you down
'Cause I'm going to Strawberry Fields
Nothing is real
And nothing to get hung about
Strawberry Fields forever"
(Beatles)

Jag håller på att skriva en bok. Den skall vara klar i april. Människor i min absoluta närhet känner till det sedan ett tag, men i dagarna kommer det bli officiellt.
Jag har genom åren skrivit hundratals låtar, ett antal poesisamlingar, noveller och två romaner, men jag har alltid gjort det för min egen skull, min hobby, min stund. Allt har jag sparat här hemma, som minnen från en gången tid.
Jag har aldrig känt ett behov att få det publicerat och har därför aldrig tidigare vänt mig till något förlag.
Dock har det de senaste åren funnits en önskan inom mig att göra något på "riktigt" och i somras påbörjades den bok som skall vara färdig i april och finnas för allmän beskådan under hösten.

Under slutet av 90-talet hängde jag på ett slitet gym på Mercer University, Macon, Georgia. Varje dag klockan fem kom en student som hette Michelle in på gymmet och det fick träningsintensiteten bland de manliga utövarna att öka med över 100 procent. Just där och under de här tillfällena föddes historien, thrillern som går under namnet Michelletimman.

Genom åren har den där historien funnits kvar inom mig, men det var först i våras som jag bestämde mig för att göra verklighet av den och låta den bli mitt första publicerade alster.

Jag jobbar bäst under press och att nu så många får reda på det, pressar mig på ett positivt sätt så att jag skall klara deadline.
Jag kommer fortsättningsvis berätta mer om hur det går och hur mitt skrivande fortskrider och allt hittar ni förstås här.